Blind är mannen, fastän han ser.
Kraften flödar inom honom medan han stapplar fram.
Vättar och troll honom aktar sig för, vankandes genom skogen han kommer.
Skogsdimman följer hans spår, likt en mantel med eget liv.
Tomtar flyr när han ljudlöst rör sig genom skogen, stapplandes i skuggorna.
Blind ser han inte, men känner den förruttnelse som dimman smeker i hans spår.
Vittrande skog, dimma som smeker hans skugga, hans spår.
I skuggorna han rör sig, ingen sover i skogen och månen ylar i midnattens ekande tystnad.
Med vita ögon han ser mot månen, i skuggorna två ögon lyser och nordanvinden dundrar fram med sina klor rivandes i träd och slitandes i lövens härjande dans.

Tårar skulle falla mot den fuktiga mossen, om han nu kunde gråta.
Tårar som i kör skulle ha sjungit ut hans sorg.
Tårar faller, tårar som borde ha funnits där.
Han ropar, men inget ljud kommer.
Han skriker, och ett ljudlöst ekande får skogen att frysa i skräck.
Ekande som får fukten att bli frost.

Bedjande ser hans blinda ögon mot månen,
bedjande om nåd.
Bunden att stappla fram genom vinden i skuggorna.
Bunden att gråta i tystnad i månens sken och skrika ljudlöst om natten.
Ständigt i smärta, ständigt i oändlighet.
Hans lott i livet, skogens skräck om hösten.
Hans smärta, hans sorg.
Skogens rädsla, skogens tysthet.

Blind är mannen fastän han ser.
Kraften flödar inom honom, och den känns tung på hans axlar.
Historierna är många, men han är densamme.
Mannen som inte ser, men känner att levande håller sig ifrån honom.
Inte ser, men känner rädslan och förakten som dimman efter honom smeker i hans spår.
Smeker hans spår, slickar hans sår.
Sår som aldrig läker, smärta som aldrig tynar.
I skuggorna han stapplar, ljudlöst likt dimman i hans spår.
I skuggorna runt midnatt faller dem tårar han borde ha känt på sina kinder som så många gånger förr.