~¤~

Vitsippan i backarna faller
det gör ont när kroppar brister ut i smärtskrin i vinterns ljusa tids vårdepression
Blåklockan sluter sig och slår ej mer
Romeo&Julia har drunknat i Central Parks damm innan slutscenen
dolken i hans hand, frostbiten
i en Madrigale till den kända temamusiken
blåser Borus vinterguden
vinden
hitåt kommer den
ditåt vill den
korsar människorna som kvällsvandrar i vårkvällningen
springer hem efter jackorna igen
de vackra parklyktornas - som nyss slagits på - spräckta glas av kylan

***

i dammen där på botten kärleksparet låg
hörs svanesången
två vita halsar ur isen sticker upp som väntar på ännu en vår

ej att bli krönta med isiga smycken kring deras allaredan benvita halsar
som ett carpe diadem
~*~
väder som tid har flytt och ur människors spring
segla vi över Love Bridge ensamma njutande denna astrala kvällning till natten
i vårt carpe nocturnum

***

och mannen på sin soapbox tystnar med sina domedagskommentarer och krossar den med klacken till brasved att elda med

då han ser det vi från vår upphöjda plats svävande över bron ser; Svanarnas huvun stilla sjungande med ekande evighetsläte bilda ett hjärta av sina halvformer
som garnerade likt en bröllopstårta fast med frost mot bakgrunden av isblå sjös speglande yta
och den snöblinda vitheten av snö

hörs deras svanesång än liksom odödlig kärlek som temat ur en dröm

***

(en stilla dikt om hur kroppar brista och blåklockor inte kan klämta och sluter sig pga global freezing - även i kampen mot sjukdom är anden stark och fri - samt romeo och julias andar svävande över bron som ser sig själva i svanarnas kroppar som överlever då väl våren tinat dom)

LPWJ 15/04/09