-Du är trasig. Hade läkaren sagt.

Ord som beskriver ett liv fullt av sorg.

- Det är orättvist. Viskade mannen i det kalla rum han tilldelats.

Gjorde han något fel? Hade han inte alltid levt vid och för gud?

Han var ingen syndare.

Ändå, trots alla goda gärningar hände det just honom.

Dag ut och dag in fick han skaka hand med doktorer och sköterskor.

Alla log dom mot honom och förklarade hur bra det skulle gå.

Men någonstans, på något plan förstod han att dom ljög.

Det var en farlig operation och det visste han, en gång i tiden hade han jobbat på samma sjukhus, tagit folk i handen och ljugit.

Han kunde proceduren.


Dagen i fråga kom snabbare än han trott.

Han log när dom rullade in honom i operations salen.

En tår rann sakta, han sa ingenting.

- Jag älskar dig. Sa hans gamla lärling och tog hans hand..

Efter 7 långa timmar ekade tystnaden efter mannen som dom alla älskat och vårdat.

Sorgen drabbade personalen den dagen och ett tomrum tog plats för att stanna föralltid.

Rumet målades svart som en symbol för tystnad.

Det varma hjärta han en gång burit slog aldrig mer..