Nattens dis ligger tätt på,

när du mumlar några kärleksord.

Jag ser på dig och förundras av dessa starka kärleksband,

värmen.

Av allt som existerar så var du det enda jag aldrig kunnat ha på avstånd, aldrig kunnat släppa.

Min styrka, trygghet och vackraste kärlek.

De största miraklen sker oväntat, och vårt mirakel har inträffas,

det har tagit fart.

I väntans tider ligger vi stilla, viskar de ännu lite för tidiga orden, håller om våra varma känslor

tillsammans.

För utan dig är jag ingenting.

Vi är nu en helhet, en familj.

Avsaknaden av band och lojalitet,
den bittra eftersmaken av svek och lögner har gjort mig stel,

kall
och
mörk.

Men du

min underbara fina varelse, har sått ett frö

i mitt undermedvetna.

Att jag kanske duger ändå!

Nu får vi chansen att rätta alla fel,
göra våra egna misstag
och finnas
för oss själva.

Mitt mirakel "vecka 7"

Vårt barn