Våldtagen
någon skakar min sovande kropp
ruskar om min känslor.
De tomma som kommer i nattens mörka timmar
jag ser
folk utan ansikten, de själlösa monstren som slaktade min självkänsla.
skändade min kropp.
Här i nattens ovisshet kan dom plåga mig än en gång.
Tills klockans vibrerande slag bryter sig in i hörselgångarna
fram
tills
mörkret faller på igen.
De själlösa hemsöker mina tankar.
Rispar min hud
Och där ber de åter igen om förlåtelse,
än en gång
utan resultat
De våldtagna har trasiga själar, smutsiga
Och varje gång jag återupplever
så vinner de ansiktslösa över återuppbyggnaden
Skammen kryper sig nära inpå och lägger sig som ett snötäcke, rent och fint på utsidan
men fullt av äckel
på insidan
Gång på gång blir jag skändad av denna grymma gestalt
gång på gång på gång
I en oändlig cirkel
Och någonstans inser jag att det aldrig kommer att upphöra
För evigt befläckad av någon annans lust
Själen skriker efter helande krafter
som
ALDRIG
kommer
Men tiden gör ärr av såren
man lär sig att glömma och förlåta
De som är svagare.