mina barndoms skor i förstor tappning
sätter sulan mot brädan och får hysterisk hjärtklappning
och vad skulle man göra om inte ens första stora kärlek
hade svart korphår och en hud som var alldeles för blek
Jag var väl kanske bara barnet, blå ögd och naiv
stod där uppe vid backen och tog mitt första kliv
ner längst rosenbuskar, blommor och bin
försökte vara cool och hård fast än jag var blondin
och min mamma sa alltid
Julija, du är är i behov av inre frid.


Jag började skriva tills fingrarna blödde
och runt omkring mig mina visdomsord strödde
vägrade leka med barbie och att ha klänning
var alltid den som slogs och sökte spänning
redan då var jag stor i orden och liten på jorden
helt ovetande om alla de psykiska folkmorden
jag stod alltid två meter ovanför marken
knövlade ihop, slängde iväg, tog fram en ny hög av pappersarken.
och mina grannar sa alltid
Julija, fortsätter du att klättra i träd kan du bli invalid!


Jag trodde alltid på peace, love och revolution
när jag och mina tonårsgäng satt och diskuterade vid bron
om att man skulle vara belevad och leva livet
och jag tog på mig en basker och lät historia bli skriven
men sen kom tvivlet och man tog av sig sina skor
man kunde ju inte vara barn föralltid, tänkte jag och svor
brädan på hyllan och nyköpt smink
åka på fest och ta sig en drink
men vad hände med framtids drömmarna?
om känslorna och dansen som i blodet strömmar?
mina vänner sa alltid
Julija, ditt huvud fungerar som en pyramid.


ja, min hemstad var helt oförstående när det kom till barnskor
och jag förbannar dem som fortfarande tror
att man överdriver när man säger ungefär
att jag kommer aldrig mer igen, stannar jag så dör jag här!
Jag låter ändå megafonrösten eka på första maj
trots att dem som står på sidan och lyssnar är män i kavaj
som fnyser
och jag ryser
över att det fortfarande finns människor som drar blodet ur en
att det inte längre finns tillräckligt med gentlemän
så halva staden blev lesbianer
och de andra tror att det räcker med att käka kravmärkta bananer
för att det ska bli i alla fall lite bättre
sen går dom hem och käkar kött och kroketter.
men jag sa alltid
Julija, du måste sluta gå brevid.