Jag hatar döden
och älskar livet
men ändå
känns min dödsdag
bara närmare
och närmare
Inte bara att ett plus ett
är två
vetskap om födelse
och livets slutstation
utan snarare en
inre obehaglig känsla
att jag kan dö
när som helst

Media som chockerar
mina sinnen
med krig och sjukdom
mord och trafikolyckor
som släcker liv alldeles
för tidigt
Det är hemskt
men inte lika hemskt som
tanken på att det
kan hända mig
när som helst

Har ingen dödslängtan
är en livsbejakande kvinna
i sina bästa år (säger klyschan)
men ändå denna
obehagliga känsla
Kan det vara mitt jobb
med hjärtan som stannar
och unga (oftast kvinnor)
som drabbas av stroke
Eller är det bara ångest över
saker jag inte fått gjort
som fyller mitt huvud med denna
brännande smärta?

Kan detta vara en begynnande
fyrtioårskris????