munnen full av mynt på ersta sjukhem

 

hur ensam är inte tidens gång

i minnet skall du multna, så är sorgens sång

natten är så märklig

 

blankt är lasarettets golv

 

livet bär dödens rena fötter

du är somnad mot en kudde

lite smutsig av det slutliga

nu viker gryning fram

stilla rullas sängen genom korridoren

 

som bort över floden styx.

Fri vers av Christer Eriksson
Läst 1454 gånger och applåderad av 30 personer
Utvald text
Publicerad 2009-04-22 19:07

Skriv ut
Spara som PDF

Gisela Nordell arbetade där på hospis och minns stämningen texten ger fina bilder 2011-04-14

Annie b'larsson tänker på mor och far. tiden tillsammans på sjukhemmet, innan. medan livet var. och på den stunden när det inte var längre. "blankt är lasarettets golv" ja det är så blankt så blankt. det är onaturligt blankt. "du är somnad mot en kudde" // "lite smutsig av det slutliga" så vackra rader så fulla av ömhet. 2010-04-14

kärleks ängel livets slutgiltiga! 2010-03-01

Nanna X mycket skickligt sammanvävda bilder! 2010-02-28

AjBi oerhört vackert beskrivet av känslan man faktiskt upplever i mötet med Döden - som är en del av Livet. 2010-01-09

Carola Zettergren Poesi, det känns klassiskt och modernt på samma gång..du väver in det i verkligheten, gör gränsen mellan nästan obefintlig, det är en balansgång och det är mycket skickligt!!! Du har lyckts fånga stämningen helt, det känns som jag är där, jag har varit där många gånger, så jag vet, jag antar att det måste vara ett gott betyg! 2009-10-25

resilient det var väl det vackraste requiem jag någonsin har läst. 2009-05-22

Starfish-Aura Sjukt bra, galet, tokig. Fridens liljor //Mjao 2009-05-20

Per Teofilusson Öm och hårdhänt, i klang och i innehåll. Varm solidaritet som i det som förenar oss och kylig ensamhet som när man rullas ut. 2009-05-14

Svartsilver väldigt bra älskar den första raden. men texten i sig är mästerlig. 2009-05-12

Bjarne Nordbö livet bär dödens rena fötter det är där jag faller in i dina ord. 2009-04-29

Nina Ahlzén sjukhus, liv och död och allt emellan. "nu viker gryning fram.." ja, den frasen står ut som ett slags hopp, trots färden över floden. Så mjukt och så ovillkorligt går tiden, jo, vackert och ömsint på nåt vis. 2009-04-29

Junitvillingen M-Ä-S-T-E-R-L-I-G-T!!!! 2009-04-28

Marlboroman/Hg "nu viker gryning fram" Den vill jag sno Strålande uttryck 2009-04-28

katt.inc nya dikter, naturligtvis 2009-04-24

katt.inc Jag tycker om hur du blandar det mytologiska med verkligheten, det känns naturligt. Bilden av sängen som rullas genom korridoren och sakta försvinner in i myternas land genom någon slags andradimensionsport där i sjukhusgången är så klar och tydlig. Jag fastnar vid raden "natten är så märklig" och jag vet inte varför egentligen men jag tror den sätter stämningen i hela dikten. Den får mig att spåna vidare och jag tänker att det är inte bara natten som är märklig, livet och döden är också märkliga vilket du ju faktiskt förmedlar med din dikt när du kopplar samman nuet med mytologin och det som ingen levande egentligen vet något om, nämligen döden. Jag gillar den mjuka lite stillsamma tonen här och jag gillar ju som vanligt att läsa nya dikt av dig. 2009-04-24

Mikael Lövkvist Jag skulle egentligen ha kunnat skriva under på Annas kommentar, för hon sa mycket av det jag kände under mina första läsningar av denna text. För att skoja lite, så fick jag nästan gnugga mig i ögonen lite för att det egentligen var en av dina. Fast det är ju lite busigt sagt. Det finns en ömhet, en acceptans i den här dikten som känns mjuk och öppen. Nog har jag funnit den känsligheten, den medmänskliga ömheten i många av dina andra dikter, men inte som här, rakt igenom hela resan. Detta kändes annorlunda, en annorlunda ton, en annat anslag på lutan. Jag tycker om hur titlen och sista raden knyter an till den grekiska mytologin. Jag gillar också bilderna av de rena fötterna och den smutsiga sista kalsongen. Bilderna, och dikten, ger mig en känsla av stillhet och ömhet. Och av stor medmänsklig medkänsla. 2009-04-23

Ulf Lagerholm det var ju så att mynt stoppades i den dödes mun, som en slags betalning, garanti för att kroppen skulle färjas hela vägen över till andra sidan Styx, titeln viskar ju om just detta, jag anser också att din text klarade sig över vattnet med bravur, kul att läsa något så här pass annorlunda efter dina tangenttryckningar hatten und lüften 2009-04-23

Melona men fan du: "till dig" vad är det där för bitter kommentar, shit, du verkar inte må helt bra, eftersom du hävdar att "styx" är vanligt på poeter, vet du, jag tror jag varit med längre än du och har aldrig stött på det tidigare och vad din kritik angående texten, ja, jag vet inte vad att säga; men nog gör du bort dig mer än vinner sympati för att du vågar ge dig på en av de få kritikerna här inne, din kommentar känns barnsligt löjlig; fast min här är kanske inte bättre den... frid! 2009-04-23

Melona ursäkta min aningens märkliga svenska nedan, jag hoppas du förstår ändå, annars är det bara att fråga! 2009-04-23

Melona jag skulle vilja hålla med sjöstranden här nedan, om mumman i kardemumman, du är rytmisk och skön: stilen är således annorlunda med ditt innehåll, ditt signum, döden och sjukhus, dikten äger en viss varm högtidlighet och känns bildrík, samtidigt anonym, med det menar jag att du skriver såpass allmängiltligt här att de flesta kan applicera sorgen till någons död, någon kärs bortgång... trots värmen, eller fan, det kanske inte måste innehålla ett trots, meningen här, iallafall, det finns en sorg som känns såpass påtaglig, som att den rullar mellan raderna, det som dock är annorlunda mot tidigare dikter, i hänseende till ditt dödstema är att här känns den mer accepterad, fan, fel ord för detta, men alltså att konstaterandet, insikten om att så är det får vara okej. Värmen kanske kommer från denna din lek med myten, sagan om denna flod, mot Hades. Eftersom denne döde är full penningar, torde han eller hon inte fastna i limbo (som så många av oss levande tycks vara i). Min älskade moster dog förra veckan, jag med en aning... din dikt tröstar och jag är glad för att du skrivit den! Tack! 2009-04-23

Skosnöret Btw, titeln är magnifik. 2009-04-23

Skosnöret skrämmande, fridfull, vacker och du har lyckats förmedlas ett avslut i harmoni med begynnelse. sparas! 2009-04-23

wayward - taiga rytm, tungt och attsingens så snyggt med den omkastade ordföljden i "blankt.., lägger ribban för den där bakåtfeelingen. så, ditt skall vi alla knalla, känns som inget mer med det. de ensamma raderna... äh, men de är tydliga i sin lågmälda framtoning känns som om du har liksom bara lånat in dem... "nu viker gryning fram" precis som om hämtad ur en dödsannons, där insprängd och tvärtom tillsammans med dit raka språk. sånt som ger effekt. poesi när den är anspråkslös och läsvärd. så faller det enkla faktotumen på plats, utan jönsigt effektsökeri. 2009-04-23

baklänges den här fick mig att hoppa till, av flera anledningar. hm. men tycker mycket om 'lite smutsig av det slutliga', det syns tydligt framför mig, och hela tonen i den. lätt och sorglig. som den åker bort på ett moln. märklig känsla. 2009-04-23

Anna Frölander Det här är annorlunda för att vara du, så annorlunda att jag aldrig hade kunnat gissa att du skrivit denna. Dikten känns som nåt från förr och jag tänker också att det är en gammal människa som dött, Den bilden. Tonen är lågmäld och rytmen lugn, jämn, ja nästan långsam. Blev lite bortdribblad av de två första raderna som rimmar, för mitt huvud läste vidare i rim först, men när inget mer kom och jag läste om så gick det bättre. Jag tycker grymt mycket om titeln. Och så den smutsiga kudden. Mest av allt tycker jag att det är kul att du testar nytt och kastar dig ut, lite som fritt fall. 2009-04-22

Suzy med punkterna Väldigt väl skaldat 2009-04-22