Himlen är klar och full av glittrande stjärnor. Tunna rökslingor stiger från husens skorstenar i en by som vilar i sommarmörkret. I ett av husen har Arlene just avslutat sina förberedelser för de lektioner hon ska ge följande dag och är på väg att göra sig klar för natten. Fritz, hennes gamla schäferhund, har just kommit in från trädgården och lagt sig framför den falnande glöden i den öppna spisen. Arlene lägger ihop sitt skolmaterial i en prydlig trave på skrivbordet, släcker golvlampan och går uppför trappan mot sovrummet.
Harry sover redan. Ljudet av hans mjuka andning får henne plötsligt att le. Vilken sällsamt lycklig kvinna hon är! Hon studerar hans sovande anletsdrag, nästan slukar varje veck, varje litet skrymsle med sina ögon. Ingen kvinna kan ha en bättre, mer förstående man att dela livet med.
Hon minns fortfarande stunden då hon såg honom första gången. Det var på värdshuset i byn. Hon hade stått ensam vid baren, som så många andra fredagskvällar, och tyckt synd om sig själv, när en främling kom in genom den stora entrén. Deras ögon möttes, eller snarare, han upptäckte hur hon studerade honom och nyfiket studerade han henne tillbaka. Två talande blickar sammanfogade i ett magiskt ögonblick, så hade det varit, precis så. Hon suckar djupt, vänder sig om och öppnar dörren till klädskåpet.
Hon klär av sig, sätter på sig nattlinnet och kryper ner i sängen. Lakanen är svala, så hon smyger sig upp mot Harrys varma, nakna kropp och begraver sitt ansikte i den skålformade sänkan vid hans hals och skuldra. Han luktar precis som han ska!
Det dröjer inte länge förrän hon börjar slumra till. Trötthetens välkomna bortdomning drar långsamt ett behagligt, mjukt täcke över henne. Just som hennes grepp om verkligheten börjar släppa inser hon att något är fel, men det är för sent. All den kraft hon kan uppbringa är förgäves. Hon kan inte klamra sig kvar.
Nu bleknar sovrummet snabbt bort och i dess ställe växer ett annat sovrum fram; ett sovrum i en lägenhet som hon känner alltför väl. Hon ligger där ensam i en smal järnsäng. Neonskylten över matbutiken på andra sidan gatan kastar bleka, billiga färger mot de slitna gardinerna i hennes fönster. Dagen svettas ute på den myllrande gatan. Arlene drar kudden över huvudet.
Tänk att det ska vara så svårt att vakna.