och i den solen
så talade dina händer om

hur mycket de saknade
att smeka vintern 

undanför vårens 
sorgsna tårkinder

och vid bäcken 
som sakta rann 

såg vi något 
röra sig 

och vi rörde vid varandra
oskyldigt och samtidigt 
skyldigt 

berättande om en framtid 
som blev vår men sen

dog utan förvarning 
om och om igen 

till sist dog det 
i en stor lögn 

och ändå 
kanske det är dig

jag saknar nu