Den lilla flickan plockar långa tuvtåtelstrån utmed stigen. Fjolårsgult. Behändigt drar hon dom rakt upp och samlar i knippe, nästan lika långt som hon själv.
”Så kan vi plocka mycket smultron i sommar. Då behöver man många strån”.
Hon står hårlocksmössig, solglittrad, ivrig – men noggrann i sitt arbete. ”Du måste vänta på mig”, säger hon. ”Jag är inte färdig än”.

Morfar sätter sig på en sten. ”Jag väntar precis så länge som behövs”, säger han. ”Ända tills du är färdig. Sen går vi vidare ner till sjön. Plocka på du bara. Jag tycker om att titta på”.
Och flickan fortsätter sitt strådragande ännu en stund med stor koncentration.

”Nu är jag färdig!” säger hon tillsist och kommer stigtrippande med sitt långa stråknippe i handen. Hennes ögon strålar och kinderna bär redan färg av den kommande sommarens smultronplockarglädje.
Morfar reser sig, förtjust i sitt inre, och tillsammans med fyraåringen traskas stigen vidare ner mot sjön.