Är jag mer eller mindre bara för att jag, idag kuvade mig för hans vilja och lät det löpa?
Löpa dit vi alla vet att vi inte vill gå.
Till sanningens hörn där bara de råbarkade kan utstå hettan.


- ” Du är sval idag.” sade han.

Jag rös – som is mellan skulderbladen.
Äckliga människa tänkte jag då han gav mig en kyss på kinden.
- ” Som snövit aprikos, nyponros. ” tillade han.

- ” Jag lär mig.” svarade jag samtidigt som ett bildspår av hans avhuggna huvud och mitt mjuka leende flaxade förbi i tanken.

- ” Tänk dig socker, det har gått ett helt år sedan jag fick dig. Vi är lyckliga – det var det bästa valet du gjort.”
Då dog jag av avsky, avund mot de fria – mot de som har vilja att säga nej.
Jag säljer mig.
Säljer min kropp för dyra diamanter som slutänden bara är sten.
Han avbröt min tankegång och den stilla paraden av avsky –
- ” Ta dig nu ett par sedlar och handla något fint till ikväll”
Han klämde mig på fläsket och kastade papperslappar – sedlar framför mig, som om han förväntade sig att jag skulle kasta mig på dem som den svultna varg jag är.
- ” Det förtjänar du.”
Han kysste mig varsamt på hjässan och med bestämda steg och nyaste top ten låten på läpparna klampade ut genom dörren. – han var hipp, modern och rik.
Respektera han.
Jag stannade kvar i opium – det som tystnad hade blivit under årens gång.
Stannade kvar.
Kisade och hoppades på att bunten med sedlar skulle försvinna – kisade hårt, hårt.

Kvällen kom krypande – som gammal vän, alkoholen kysste mitt blod och sedelbunten hånade mig från bordet.
Tänk om jag skulle våga.
Våga ta mig ut – ta mig ut från detta helvete som jag faktiskt själv skapat.
Vore det rätt?
Att låta rakbladet falla? Pillrena sköljas ned med min vän alkohol?
Att be Gud om nåd – spola tillbaka tiden, till kvällen då jag för första och sista gången kuvade mig – omedvetet sålde min själ till Djävulen själv.
Då jag blev slav under pengabunten och människans medfödda egoism gjorde sig påmind.

Varje natt denna fråga som ekar bland dyra möbler och kokain,
bland de rika och vackra – bland dem som är alltför medvetna om att de har evigheten att sona för sina brott - sina mord och nästintill febrilt försöker dölja detta – med dyraste spackel och botox.

Det är med dessa jag lever
– nästan omedveten, oförmögen att förstå varför.
Jag ska medge att jag spelat med – lagt mig under kniven allt för många gången, sipprat champagne och tagit oskulder.
Men det måste finnas hopp för mig, det bara måste!

Jag inser nu bredden av mitt misstag som växt till sig – som tumör.
Jag inser nu vad jag är – Ett monster
Och jag ser på mig själv med avsky.
Alla människor – alla botox leenden.
Deras händer är svarta – det har jag insett nu.

Gud fader som är i himlen…

rädda mig.