Klockan tickar. Växterna gror i sina krukor.
Böcker som ännu ej blivit lästa trånar efter ögon.
Mina ögon är blände, jag har tittat ut genom
fönstret för mycket och för ofta. Nu blir kontrasten
mot det mörka skyffet allt för stor och ögonen väljer
att ta med ljuset in.

Jag är totalt bländad.

När vi låg i sägen igår bad jag dig beskriva mitt
ansikte bit för bit. Du började med nyansen av
mitt hår och hur tovorna vävdes in i sängkläderna.
Du fortsatte med mina mörka ringar, stirriga ögon och
mascaran som blivit till pulver och fallit ned som
snö på mina kinder.
Med långa pianofingrar kände du dig fram och sakta
men säkert såg jag mig lika klart som du såg mig.
Nu slipper jag slita min blick från fönstret och
anpassa synen till mörker.
Slipper se efter i spegeln om jag
fortfarande existerar.


/ CKA