"Hur kunde du ta det bästa och lämna ingenting?
Ditt odjur, din best! Ser inte du hur tom du lämnat mig?"

Mannen som suttit i sådan stillhet på andra sidanköket
att man nästan kunde tro att han missat kvinnans utbrott
reste sig nu. - "Lilla, lilla vän. Vad har jag gjort dig?"
Han tog ett steg fram och stod med avslappnade armar
längst med sidorna. Mannens ansikte bar inget tecken
på överraskning eller förundran bara likgiltighet.
Kvinnan nästintill rusade fram genom det avlånga köket,
halkade till på trasmattan men kom fort på benen.
På tre sekunder stod hon tryckt mot mannen, så nära
attalla svar skulle bli uppenbara,
här fanns det ingen distans.
Hon tittade upp på mannen.
Vem var det som var galen här? Vem hade fel?
En översvepande oro for förbi inom henne. Kanske var
det bitterhet från hennes sida, kanske hon blivit till sin mor.
Det vore typiskt. Hon lade demonstrativt fingrarna över
hans läppar och sade

"Om du inte älskar mig nu när jag står här på barskrapta
knän,ful som aldrig förr, då får du aldrig älska mig."

Det fanns en överväldigande mellanrum mellan dem trots
närheten av deras kroppar.
Köket kändes så litet att minsta rörelse skulle spräcka den
längst sömmarna. Hon fortsatte "Säg det, svara".

Mannens tårar sade allt.
Kvinnans ögonvitor spärrades upp, hon backade hastigt. Hon skrek rakt ut.