Vad mer återstår
än gråten
det springande skelettet
och masker av skallar i mina högtider

jag är fången inuti de oglömda aftnarna av suckar
Så befria mig i natten av de helvetiska vädren

Befria mig
när min sorg går in i din sorg
likt en svärd som kramar sitt sår

Befria mig
så att galenskapen lösgör våra bojor samtidigt

I väderkvarns blixt
klädde jag inte på mig djävulens rock
och du plockade aldrig upp rosen av glömskan

Mina fartyg knotar på sin vandring
och drunknar på harmlösa hav..
Dina brinnande fartygssegel knotar över orgien av pirater
i de flammande vattnen

i tystnaden erkänner jag total utslagning
och faller sönder framför påverkan av ditt sår

kommer tillbaka för att tvätta mig med dammet av dina eldar
försöker tvätta mina händer i Aspen
på rytmen av den passande galenskap
i natten av lusta

det är inte vinden som skriker
det är min sorg som promenerar i gator av snö
sökande efter en korsning mellan solstrålar och månstrålar i dina berg

Älskling
du minnets prinsessa

tårar av längtan har inte frusit än
men månens bortavaro
har lyst upp med sina strålkastare
av askljus inuti mina ögon
för att blända mig
för att inte se
när du lämnar ditt snäckskal för att bo i såret av mitt hjärta

Du min vackra själ

Bläcket är endast askan av mitt anförande
som brändes och smältes
med tårar och saltet ifrån alla tårar
detta för att tolka min plåga
i tystanden på det vita pappret

Så älskling

När jag dör
smutsa inte träden med gråten
Låt mig vila ifred

Låt mig gå tyst
en penna som viskade sin hemligheter
till det sista droppe av sitt bläck