Jag skulle skriva dig ett brev, och tala om hur jag mår och att jag mår. Men brevet saknar slutstation och är man fortfarande avsändare om man inte vet vem man är?

Det regnade imorse, om du inte hörde taket tala. Om du inte såg hur världen flöt ihop bortom fönsterglas. Solen sken när jag satte fot efter annan på den stig du aldrig vandrat. Solen sken idag, om din kind förlamats från värme. Om du inte ser ljuset längre.

Det är snart sommar nu, men det var ingen snö i julas. Januari blev februari och mars sprack upp i april vars knoppar brast i maj. Det är varmt nu, men det åskar ibland. Jag minns att du höll mig i handen ibland, hur lugn du var när stormen rev. Du brukade tona ner musiken, lyssna till vinden som rev i buskar träd och plast. Min spade bröts av vinden och min hink var fylld av vatten när solen spräckte molnen.

Det är snart sommar nu, och jag har vandrat ända hit. Jag har fortfarande fränkar på näsan om du nu minns och jag har färgat håret blont och brunt och ljust igen. Jag är nästan som jag var fast det är en hel livstid bort. Jag sjunger fortfarande falskt och det skär i hela mig ibland. Jag har köpt svarta vita röda skor men var inte orolig, mitt tomrum är inte fyllt. Det finns fortfarande plats om du skulle vilja men det vill du nog inte och det är det som hugger så i mig.

Jag skulle skriva dig ett brev och säga att jag mår bra och att jag fortfarande lever. Men blixten slog ner med att det inte spelar någon roll för dig och det var kanske bara mina fönsterglas som flöt ihop. Jag skulle berätta att jag mår bra men jag saknar dig. Jag har skaffat pojkvän och han håller mig i handen när åskan går ibland, så som du gjorde. Jag har köpt nya tröjor jackor mössa och vantar men jag fryser ändå. Jag vill inte sluta skriva mitt brev för det var så länge sedan och jag har så mycket att berätta och om jag klistrar igen kuvertet kommer jag se att jag inte har varken mottagare eller address och är man verkligen avsändare då?

Fan. Fan fan fan pappa. Jag skulle ju bara berätta att jag mår bra.