Det var månader sedan som kyla snö och isflak släppte taget om Östersjön nu älskling. Vindarna river upp sjögräs längs stränderna och blåser sandkorn i dina ögon då du stryker hårtestar ur mitt ansikte, men hjärtat - var det havsvindar eller jag som fick dem att tåras idag?

Du är så vacker då du tror jag inte ser, då du bara är du och inte någon du tror jag vill att du ska vara. Du är så sanslöst vacker då - då du stirrar i minuter ut i ingenting och tror mina ögon letar sig till samma punkt. Någonstans i horisonten, bortom havet, bortom bron, bortom dig och bortom mig

Din arm sluter så tryggt kring min kropp då solen bryter imman i fönstrets kanter och aldrig har någon talat till mig så som du gjorde, då ensamma fotsteg hittade rätt i mörker och upplysta kullerstensgränder men älskling - då kloka ord spunnit snaror kring hjärtat, är det mig eller lyckan du håller i handen?

Vi dricker kaffe på en balkong på andra våningen då solen går ned bakom våra ryggar och det spelar ingen roll vad kyrkklockorna säger, vi kan stanna vakna någon timme till. Dina konturer blir svaga då himlen ändrar färg och nattens tolfte cigarett glöder vackert i höjd med dina kindben. Jag har aldrig varit bra på blommors namn men de lever stolt på balkongens räcke och jag vill inte tänka på inatt, att jag inte kommer att vara här då de vissnar i höst

Jag kommer sakna dig, älskling jag kommer sakna dig.

Dina stora ord om allt och ingenting då du skrattar ångest och tvivel rakt i ansiktet och din kärlek till det enkla och det triviala, ett halvtomt ölglas en måndagskväll och ditt huvud mot min axel då du talar om världen som om den vore en vacker plats, jag kommer sakna dig hjärtat. Jag kommer att sakna dig