Klockan är halv sju på morgonen, jag hör hur han tvättar händerna. Klockan bredvid sängen tickar obönhörligt högt, den ser ut att ha varit med i många år. Han som nu slutat tvätta händerna, förefaller inte vara en man med intresse för inredning. Täcket som halvt om halvt omsluter min kropp luktar en blandning av nytvättat, hans kropp några timmar tidigare och en annan kvinna. Jag sniffar försynt på kanten, hon luktar sockrigare än jag. Jag blundar och trycker ned huvudet i kudden som även den luktar henne, känner ändå hur han betraktar mig från sin plats i dörröppningen innan hans kropp landar bakom min i sängen.

Hans andetag är lite för tunga mot min nacke, hans hand rör sig lite för snabbt mot min midja. Omedveten om att jag redan är vaken, stöter hans fot mot min vad i syfte att väcka mig. Hans knä trasslar in sig i mitt vänstra ben, jag biter mig i läppen och andas in den andra kvinnans parfym. Hon luktar vanilj.

Då hans andetag åter blivit lugna och mjuka av sömn, och hans hand lagt sig över min där på täckeskanten håller jag andan och reser mig upp. Bryr mig inte om klänningens skrynklor, trampar sönder skorna och kontrollerar att jag inte glömt något. Tänker inte på min värdighet, som jag lämnat kvar under täcket, för honom att vakna bredvid.

Det finns nämligen ingen värdighet i att stappla ut ur en främmande lägenhet klockan sju på morgonen med insikten om att man knullat bort ännu en del av sig själv.

Jag tänder en cigarett redan i trapphuset, och av lukten att döma verkar jag inte vara den första att trotsa skyltarna som ber om Ingen rökning inomhus. Jag öppnar porten och kliver rakt ut i gatan. Ser mig inte om förrän efteråt, kontrollerar chanserna för att jag skulle kunna ha blivit överkörd. De är små och få. Några bilar passerar på en tvärgata, inget mer. Det är lördagsmorgon och all min självrespekt ligger ensam kvar på kudden hos en främmande man med bestämda händer.

Min kropp gör ont, men väljer att inte klaga av respekt för mitt hjärta som blöder. Hetsröker och hetsgråter. De vita strecken i vägens mitt flyter ihop, men går jag tillräckligt långt åt ena hållet finner jag säkert en plats jag känner igen. Någonstans varifrån jag hittar hem. Och gapet i bröstkorgen växer sig större. Det är då man är sexton år och har knullat bort all sin värdighet, som man ser att cigarettrök är grå och inte vit.

Det är bara smutsigt. Alltihop.