Klockan är slagen
Jag tittar på fotot av dig i medaljongen
Du ler så fint i sensommarsolen

Björkarna gulnar och löven faller ner
mot en mark som inte längre ser
ser vad den har framför sig ser vad den har över sig

Våra fötter är barfotamotgräsetfuktiga
och vi leker tafatt över de gulnande löven
Vi irrar bort oss bland älvorna

I nästa stund hade vi blivit gamla
Och tid visste ingen av oss vad det var
Det kanske var lika bra

För att andas in den luft som du nyss andats ut
blev det sköraste i mig
Jag förvandlade luften till hjärtan mot ena fönstret i din bil

Sen höll vi om varandra genom lyster och krom i din gamla Amazon