Allan var märkbart fundersam. Satt tyst och sög på sin på sin öl som om den var en ”longdrink”. Han tittade forskande på mig och sa.
- Om du säger till mig eller någon annan att jag hör av mig, så gör ju du det, inte sant?
Satt och funderade på vad han menade med det. Det var ju självklart att jag gjorde. Jag sa.
- Självklart. Vad tänker du på?
- Jag tycker mig ha märkt att den sidan av oss människor har blivit mer sällsynt. Även hos dom som verkligen har nytta av att höra av sig.
Han tog en ordentlig klunk av ölen, svalde, torkade av munnen med ovansidan av handen och fortsatte.
- För ett par månader sedan var vi inne i en butik för att köpa en lampa vi visste att dom hade där men den var slut när vi kom dit. Den vänliga expediten svarade att dom skulle beställa hem den och att dom skulle ringa när den kom in. Dom har fortfarande inte ringt och när jag gick förbi idag såg jag att lampan fanns där och på förfrågan hur länge dom haft den inne fick jag veta att den funnits där i flera veckor.
Jag tänkte efter. Han hade rätt. Vi hade råkat ut för liknande. Dessutom har det blivit allt vanligare att man tex. inte får svar på sökta jobb etc. Något som äldsta dottern råkat ut för vid flera tillfällen. Att man inte ens bemödat sig vid att svara att ansökan har kommit in. Allan fortsatte.
- Tror det nya kommunikationssamhället har fört med sig en viss lättja i kontakthavandet.
Man slänger iväg ett mail eller ett sms som är framme på nolltid och mottagaren tänker kanske inte ens på om det ska besvaras eller inte.
- Kanske ha du rätt replikerade jag och hörde samtidigt plongande från mobilen som varslade om att jag fått ett sms. Läste och fick en fråga om jag kunde handla bröd på vägen hem.
Allan var riktigt på dåligt humör när han fortsatte.
- Fick en förfrågan om att hålla ett föredag i en sammankomst genom en firma skulle ha någon slags seans i vintras. Jag svarade positivt och ställde några frågor tillbaka per mail, för det var den enda kontaktvägen vi hade med varandra.
- Hur gick det då?
- Har inte hört ett skit och konferensen skulle vara för en månad sen. Förmodligen ångrade man sig, men va fan, då kunde man väl ha meddelat det.
Jag satt och tittade ut genom pubfönstret. Det var hård trafik längs gatan och fullt med folk som vandrade fram
och tillbaka, till synes helt planlöst eller till synes stressat målmedvetet. Solen glimmade bakom en disig molntapp som envist höll sin position. Här ska fan i mig ingen klar sol komma och komma syntes den vilja säga. Det blåste kallt i byarna där ute. Solljuset glimmade till då och då i storbildsskärmen ovanför oss där USA och Ryssland utkämpade semifinalen i VM hockey i detta lågkonjunkturens och nådens år 2009. Det stod 2 – 2. Senare i kväll skulle Tre kronor möta Kanada. Allan hade fått syn på en bekant längre in i publokalen. Han tittade forskande efter honom som om han sökte i sitt minne.
- Nån du känner igen? Frågade jag.
- Tror det. Tycker det ser ut som… just det. Det är ju Sven för fasen. Han och jag gick på en cirkel tillsammans för ett par år sedan. Kom bra överens, en schysst snubbe.
- Ingen du träffat efter det tydligen.
- Nä, cirkeln tog slut och vi skingrades. Dom där vanliga fraserna du vet. Vi hörs och hör av dig och allt sånt där som man säger.
- Mmmm, det plongade till i min mobil igen. Jag läste, Har du handlat bröd? Varför svarar du inte?
Sven lösgjorde sig från sitt sällskap och passerade oss för att gå på toa och fick då syn på Allan och hälsningsfraser utbyttes.
- Trodde du gått under jorden eftersom du inte svarat på mina mail.
- Mail, svarade Allan och blev lång i ansiktet. Ja visst fan, jo det har varit lite körigt. Har precis varit på väg att maila dig, men du vet, det ena och det andra kommer i vägen.
- Jag fattar log Sven. Det är ju bara ett år sen så det finns ju tid än, fortsatte han och styrde leende vidare mot herrarnas.