att varje gång när man
står på en tågperrong
behöva pusta ut för att man
överlevde ännu en gång
från spontanhoppsinfallet

pusta ut när ingen annan
har stigit upp på
söndagsmorgonpromenaden
så man slipper möta
dom föraktfulla blickarna

och komma på sig själv
med att det faktiskt är
skönare att ta ett bad
om man har vatten i badkaret

när det är obehagligt att blunda
och skräckfyllt att se
bli tokig på att tiden verkar vara linjär
det är nåt lurt
nåt skumt med det

att ha ett vakuum
innanför sin bröstkorg
som pumpar ut oro
och suger in livslust

för du förstår
min typ av människor
fanns inte förr i tiden



dom hade hängt sig redan i unga år…