Sönderpressad, stressad
av varenda måstegrej,
snart ser jag allt svart
och blir en forntidstjej.

När piskan slår på ryggen
från vänster, höger, mitt,
och kroppsspråket det talar
om allt i svart och vitt.

Då är det dags att vakna
skrika STOPP vet hut,
och tämja all sin ångest
för att på allt få slut.

Att inte räcka till
bygga upp ett berg.
När ögon börjat fladdra
man ser ej vårens färg.

Man är ju bara naken
i enkelhetens kropp,
det sipprar blod ur sinnet
när maran rider topp.

Det dunkar uti själen
när blåslampan står på,
man fixar kvickt till masken
så ingen ska förstå.

Men ändå skiner solen
och gräset det är grönt,
små blommor spirar knoppning
men livet känns ej skönt.

Jag hoppas och jag hoppas
att sjukvården tar vid,
så att jag i mitt sinne
får lugnets ro och frid.

Sönderpressad, stressad
av varenda måstegrej,
snart ser jag allt svart
och blir en forntidstjej.





ME/09