19 personer. Dryga 50 anhöriga och en hund. Varför blir jag aldrig bättre? Varför lär jag mig inte från mina misstag? Han bryter ihop framför mina ögon medan jag rabblar all smörja vi fått lära oss redan innan vi fått vårt första stetoskop i handen. Borde man inte bli immun från allt?

Jag såg i hans ansikte hur han gick in i förnekelse stadiet… hela hans väsen skrek nej. Han märkte inte ens två blåa, nyfikna ögon kicka ut från rummet strax bredvid oss.

”Det var ju meningen att jag skulle dö före henne!” Jag stelnade till när han sa de orden… 19 pers och ingen hade sagt likadant. Stumt lagde jag handen på hans hand och sa hans namn för att snart tvinga honom att berätta för sitt eget kött och blod att hon är döende.

Autopilot knappen i min skalle var på och jag hjälpte honom sitta ner ett tag innan jag meddelade att han dotter var vaken och hade sett allt. Jag såg hatet i hans ansikte och väntade ett slag när som helst mot min käke men till min förvåning märkte jag att han inte hatade mig. Han hatade sig själv… Toppen! Han skyller på sig själv när jag har hela vetenskapen i ryggen och allt jag kan göra är att skära upp henne och ta ut några saker för att sedan behandla henne med gift i förhoppning om att hon ska bli bättre?

Seriöst? Han är väl en kontorsnisse medan jag är en ”härdad” läkare… Jag kände för att skratta när jag tänkte på härdad. Inte en chans att jag är härdad än! 19 personer har gått genom dörrarna, in i mitt kontor, 10 har gått ut igen. Till alla dem har jag sagt ”Hej, jag heter dr. Jensen och jag är ledsen att meddela men du har cancer. Om du följer med mig kan jag erbjuda att skära ut cancertumören men om den har spridit sig kan du kyssa dina kära adjö och boka begravningsbyrå.” Eller ja… inte direkt de orden men det är väl ungefär det som de uppfattar av all läkarsmörja jag ger dem. Men visst jag tror på behandlingen i sig, vi har inget annat och de fungerar i vissa lägen medan andra inte. Det är inte själva behandlingen det är hur man bemöter de som måste utsättas för det. Varför hänger jag inte av mig rocken och blir obducent eller nått? Lätt och enkelt.

”Mr Stridh, hon kanske behöver att ni ska vara hos henne och knäcka beskedet.” Knäcka? Är jag dum på något sätt eller? Herregud! Höga betyg är tydligen ingen garanti för att tungan inte ska rusa iväg. Men ändå ställde han sig upp och började lydigt gå mot rummet där hans dotter låg.

Så fort jag kom in förstod varför jag aldrig blir bättre… 19 personer, 19 olika personer med olika anhöriga och personligheter. 19 personer… men det här är det första barnet. Den flickan som ligger på sängen med lockigt blont hår och kristall blåa ögon var ett barn precis 10 år fyllda. Om inte jag minns fel fyllde hon år dagen innan hon lagdes i den här sängen och min cyniska del sa tyst ”Grattis på födelsedagen”.

Inför mina ögon såg jag hur fadern bröt ihop genom att dottern kollade på honom som om han var Gud eller Superman. Fast det var antagligen vad mr Stridh var för henne, hennes egna hjälte som hjälper henne när som helst hon behöver det, ett skrapat knä, elaka pojkar… Men inte cancer.

Jag började dra samma visa för flickan, fast med lite enklare ord, och jag såg hur hon reagerade som sin far och började gråta efter en mycket kort stund. Jag bet mig i tungan och önskade att jag kunde försvinna genom jorden. När jag började backa för att ge dem tid åt sig själva för tårar märkte jag till min förvåning hur hennes ögon blev mörka i färgen och munnen blev till ett smalt streck. Hon nickade mot sin far, kort och bestämt som om hon inte ville bli motsagd innan hon vände sig emot mig och nickade likadant.

”Vi ska kämpa!” Hennes röst var ynklig och svag men hon var bestämd och jag ville le av någon anledning. Jag ville hoppa upp och ned och applådera eller jubla. Tjejen har tåga och trots att hon kommer avsky mig om några veckor kommer hon kämpa. Glöden i hennes ögon påminde om mig själv när jag var liten och något hinder var ivägen för mig. Ett svagt leende växte nog fram på mina läppar när jag vände min rullstol och rullade ut från rummet med en enda tanke.

”Om du ska kämpa lilla vän, så ska jag kämpa.”