jag förundras inte längre
ungdomens rättmätiga
vredebarnets
självklara moralrätt
felomgärdatormsnärjt
krossat
kullkastatsorgindränkt
ångestfylltförlustförkastat
och likt en skadeskjuten fågel
med lånta fjädrarvacklar
jag i
skogenmed
steg som snubblar i den mjuka
jordenoch
mina ögon är
fullaav
ljussom
skogen är
ljusi
skymningenunder
trädenser
jag då ut i
världengenom
mina ögons
fönstermed
begränsad
siktmed
begränsad
tidsom
min
arvedelser
ingenting
annatän
detmitt
sinnefiltrerar
son
av
släktetsom
raserarmer
än det bygger
uppmedsitt
lovpris
och
offerframburen
framsträcktåt
mammon
är det
givetber
jag om
förlåtelsei
förvirringen
0ch går
tillbakamot
bebyggelsetorkar
mej i
rövenmed
produkterfrån
sedan
längetämjda
skogarblundar
i neonetför
denna styggelse
i bruset från
klossettensom
leder tanken till stora
vattennågon
annanstansoch
skiten att
frodasi
det närvarande