Hon försökte få sin tillvaro här på jorden att verka verklig. Hon skärde rytmiska budskap i sin arm, så som:"Katten dog en bra död" och "Dessa nazister gör mig bara argare". Men det var inte hennes budskap. Det var inte hennes liv. Bara hennes död. Bara det. Bara ingenting. Ingenting annat.

Hon kastade sig in i slagsmål för de hon förväntades älska. Men hon älskade inte någon, hon älskade ingenting. Absolut ingenting. Ingenting mer, ingenting mindre.

Hon grät hela nätterna och tårarna flodade ner till kudden och grävde en pöl som hon stirrade på. Men hon kunde inte se det viktiga i livet. Hon var för evigt deprimerad för att något inte var rätt. Men ingenting var heller fel. Det var bara inget som faktiskt tilltalade henne. Hon var ensam. Hon var ingenting som kunde vara fel. Men hon var inte heller rätt. Hon var bara människa. En simpel människa som hamnat fel.

Så hon tog sin gitarr och gick. Sökte sin plats i livet. Hon fann inte det hon ville ha. Allt annat fann hon. Rikedom, lycka, familj. Men hon ville så mycket mer, så mycket annat. Allt på samma gång skulle hon göra annars var hon inte nöjd. Hon var på ständig flykt från allt som var välbekant. Och allt kände hon igen.

Så hon tog sitt liv för att få uppleva någonting nytt som inte kvävde henne. Hon hängde sig framför sina barn för att få höra dem skrika så att hon fick känna sig älskad och behövd. Hon dog och sedan fanns hon inte mer, men hon fick i alla fall uppleva någonting nytt som inte fick henne att skrika. Alla som brydde sig om henne fick men för livet men det struntade hon i för hon orkade inte låtsas mer. Hon vill inte mer. Hon ville dö.

Det hon inte förstår är att allt förändras till okännlighet och ingenting förblir tryggt. Hon såg bara det som fanns i nuet, glömde det förflutna och ville inte se hela framtiden. Sanningen var en lögn för henne.

Hennes namn var Katinka, hon var alkoholist och hon finns hos oss alla. Vi är alla alkoholister inför det nya.