Steg tystnad nytt steg, fel. Trasig klack och jag lyssnar när hon går förbi varje dag. Sedan lyssnar jag när hon kommer tillbaka. Jag bakar småkakor tills den dag hon bryter sig in hos mig. Men varför skulle hon göra det. Så torftigt tråkigt har väl ingen så att hon  bara skulle ta sig in för att se vem som bor bakom den stängda dörren, den som aldrig öppnas mer än när lampan ute i trapphuset är släckt. Jag är utsuddad, utsuddad är jag. Du förstörde mitt ansikte och jag minns inte längre varför. Vart tog du vägen sen, trapporna upp eller trappstegen ner. Du var två meter lång. Du hade händer som slog men som var så varsamma när de diskade. Då fick inget gå sönder. Jag var alltid rädd. Det är jag fortfarande. Allt är mitt eget fel, jag har alltid varit snål i mitt älskande. Fel män helt enkelt, ändå var jag mycket snygg och skulle så troligen vara ännu, om inte det där hade hänt. Jag hade rött nagellack den dagen, det var fel av mig. Men jag skulle inte träffa någon annan, jag hade dig som slog. Det fick räcka. Nu kommer hon tillbaka, tänk vad fort en dag går trots att den passerar i långsamhet. Steg tystnad nytt steg, fel. Jag läser mycket, men jag börjar tröttna lite på mina böcker. De är så att säga lästa fram och tillbaka och tillbaka igen. Många, många gånger om. Bokhandeln är stängd de få gånger jag tar mig ut och jag ids inte besvära flickorna som kommer två gånger i veckan med mat. De har heller aldrig sett mig, jag känner deras rädsla för spöken och jag kan inte fördöma dem för det, vad skulle jag själv tänka om jag kom hem till någon två gånger i veckan som alltid satt inne i sovrumsdunklet. Undrar hur det luktar i min lägenhet. Exakt hur besvärande är det att kliva in över tröskeln. Jag har inget ansikte. Allt är upp till er. Fantasierna är kostnadsfria och jag utnyttjar min hjärna, där inne finns mitt ansikte bevarat och mina historier som ingen ska få höra. Jag vill gärna dö, så fick jag det sagt. Men jag får inte. Jag bakar småkakor, kanske därför.

Hur mycket sol finns det och hur mycket regn? Är det viktigt att veta. Nä naturligtvis inte jag är inomhus och mina persienner är vinklade för att hålla allt det där ute som skulle kunna ta sig in i mig. Jag tror att minimala intryck och medicin är det bästa för mig. Jag skriver på ett brev, jag skriver schemalagt på ett brev till dig. Men kan du läsa. Ditt våldsamma temperament gjorde att du liksom inte prioriterades i skolan. Du blev slagen och bär med dig detta väl lagrade våld, du hade så vackra armar. Du slår för att demonerna säger så. Men det kommer ständigt nya. Jag har inget ansikte längre.

Jag minns den garvade läkaren, hur gammal var han, nog så nära sextiofem. Måste ha sett så mycket, men tydligen inte tillräckligt. Han såg mig inte i ögonen en enda gång. Han tittade bredvid mig ner i kudden och jag förstod att jag skulle diskuteras länge. Kommer ni ihåg henne på sal 5, ja hon som och så skulle de fika eller äta lunch och jag skulle få dem att smälta ihop en stund. Så som man gör på arbetsplatser, blandar meningslösheter och fyrkanter. Vem ligger nu i den sängen och vad vet jag om att de pratar om mig. Det är ju bara skryt, han kanske inte ville genera mig. Jag var där i fyra månader. Jag svälte mig men sondmatades och den tjocka röran med, ja vad var det, potatismos och vitaminer kanske. Som sperma, jag minns smaken av din. Själva reproduktionen av ond man. Varför ska vi människor räddas till varje pris, kyrkan vägrar att ta emot oss för tidigt, en synd, ett stormigt svagt hav och jag seglar ett sjunket ruttet skepp. Stolt styr jag bort från land för att förlisa ytterligare en gång. Jag har ingen besättning, jag är helt själv på min jakt efter mitt ansikte och när jag hittar det så får jag sjunka och dö.

Jag fyllde år på sjukhuset, jag fick tårta. Jag firade ensam. Det kändes inte alls lika tragiskt som när jag nu ser det skrivet. Jag kände med fingrarna över det som inte fanns. Du duger som du är, freak. Tårtan var ganska tråkig, grön som en miljon andra. Tänk att vara så, likgiltig, likriktad, likformad, lik liksom. Jag längtar efter döden. Döden är mitt ansikte. Den är snäll, snäll är döden och demokratisk. Men jag skyndar inte, jag är trettionio år och borde ha ett annat liv. Dom som tror man väljer väg, kör nu buss åt SL och lämnar aldrig sin rutt. Station efter station låter de några gå på och några gå av, sedan parkerar de bussen och åker hem. De har för korta raster har jag läst, de hinner inte kissa. Men deras passagerare har brått. Så håll era sorghänder runt ratten, kalla hårda. Jag är i mörkret, i det djupa långsamma sovrummet. Nu kommer flickorna, de kommer alltid två.

Jag kommer ihåg min fjortonårsdag, det var då du fick mig. Hur vibrerande spännande den natten var, vi åkte bil. Mil och hus, röda och ängarna var nyskördade. Fukt och sommarnatt, det var lite kallt så jag fick din tröja. Den luktade som dig och jag var världens lyckligaste. Varför glömmer vi den stormande kärleken efter bara en stund. Jag som skulle bli våldtagen i alla år fick orgasm under vårt första samlag. Det var väl ett straff eller en slump. Jag ångrar inte min kvinnlighet eller mina röda naglar. Under flera år kunde jag slippa slagen genom att suga av dig genom att trycka din stora kuk ner i svalget. Vem gjorde dig så välutrustad. Du av alla jävla män. Ändå gav du mig allt den natten, du var så öm. En enda gång förstod du att jag var gjord av glas.

Jag skriver om allt, små saker sipprar ur mig. Minnenas horisont, man går runt där inne i huvudet. Jag är som en gammal människa, en sån som slutat men inte slutar. Ältar jag? Ja kanske. Jag läser i tidningarna att företagen inte ens längre behöver människor med ansikten, det finns inga jobb. Det är väl i tiden. Allt det där trygga ska bort, vi ska bli djur i Alliansens hage. F-kassan har kommit på att jag borde kunna jobba, de har säkert rätt. Jag har allt utom ett ansikte. Kanske borde jag börja på McDonald's och dregla över hamburgarna, jag kan inte stänga munnen. Det är mycket märkligt hur det rinner ur mig. Genomskinligt och segt. Det låter så lustigt när jag skrattar, så lät det aldrig förut. Jag tycker om Seinfeld. Det går alltid på någon kanal. Repriser, som om vi inte längre vill överraskas.

Egentligen är jag lite upplivad idag. Brevet är nästa klart. Jag är så förväntansfull. Igår var det nära att jag gick ut i natten, men det blev bara nära. Precis när jag klätt mig och hade handen på dörrhandtaget, jag hade till och med tryckt ner det. Så kom hon, steg tystnad nytt steg, fel. Trasig klack i trasigt trapphus, gul färg med svarta prickar och jag stod där och hörde hur hon gick in till sitt och jag klädde av mig och gick in och skrev en dikt. Den ska vara en del i brevet. Det är ett puzzel till dig, svarta hårda bitar. Det torkade fascinerade snuset i taket. De långa korridorerna genom skolgångens pubertet. Jag minns med stolthet min behåring, eller var det så, i sexan, kanske var jag elva, max tolv. Det var svindlande och pinsamt. Något år senare gjorde jag min lesbiska debut. Vi var klumpiga och fyllda av kristen etik. Det var min start, final och skuldbeläggelse.

Ni får läsa min dikt, jag är ingen poet. Det finns väldigt få med den gåvan. Ett tag var jag med på en poetsida, det var hemskt. Jag märkte plötsligt hur bra jag mådde. Nästan som om jag var privilegierad, att livet varit snällt mot mig. Jag blev mycket illa berörd.

Döden är demokratisk

Dina ögon ler

Det är äkta

Snart gråter du

Jag dansar i vit kista

Livet

Jag dansar i vit kista.

Ikväll blir jag färdig med mitt brev. Då ska jag ta livet av mig, det är så  definitivt att jag bara helt okonstlat skriver det, som en naken plockad kyckling. Det betyder allt för mig att veta att när du får mitt brev, då är jag borta. Jag ringde till och med Fonus och ordnade alla detaljer, ja de visste ju inte att det var den döde de pratade med. För dem var jag en anhörig, vem som helst, en kund, en investerare i deras produkter. Det var lite konstigt alltihop. Jag var glad när samtalet var över och jag drog snabbt ur jacket. Hade de ringt tillbaka och undrat över något så vet jag inte, jag tror det hade blivit svårt.

Inatt går jag upp genom takluckan och sätter mig på taknocken, i en stund, låt säga en kvart ska jag andas in natten, den där lite råa fuktiga men ändå  varma luften från min fjortonårsdag.