i de stunder...

när den fuktiga skuggan befriad

äntligen lämnar rummets fasader

och hennes lungor längtansfullt

suger syret ur hans morgon

när hans inre murar kollapsat

under gråtens massiva kärlekskraft

gråter hon sina tårar med honom

hennes längtan har varit så stark

när den röda floden tinat de

osmekta strändernas förblindade kärlekspar

och den blodröda fjärilen

vilar i hennes utsträckta hand

i brytpunkten av ljus och mörker

och havets absoluta stillhet

...aldrig är vi mer