Vad får mig att gå upp ur sängen på morgonen?
En cocktail av prestationsångest, tvång, gammal vana och den allmänna förvirringen som kommer smygande när mobilalarmet ringer. Vad hindrar mig från att kasta mig tillbaka på madrassen i ren protest? Svårigheten att få mamma att tro att jag har kolera idag igen. Detta hör jag själv låter oerhört sorligt. Men jag är sorglig idag, nej, idag är jag rent ut av förbannad. För här sitter jag och ska tvingas vara smart, samhällskritisk och underhållande. Jag sitter här och tvingas skriva en krönika. Fast än jag har en ringa eller nästintill obefintlig uppfattning över vad en krönika egentligen innebär. Men varför är jag här på mina bara knän, med ett tangentbord intryckt mellan tänderna och med ett febrilt uttryck i mina tårfyllda ögon och tvingas att vara intressant? Därför det är en uppgift i skolan. Skolan, dit jag har knallat iväg till nästintill varje morgon i 10år och ska tvingas i drygt ett halvt decennium till, minst i alla fall, för högutbildad måste jag ju vara. Och hur är denna väg till den ultimata allmänbildningen? Pressande.

Jag har en sjukdom som kallas ”MVG-barn syndromet” i folkmun. Ett MVG-barn är ett sådant barn som har inställningen att allt under MVG är ett IG. Detta kan vara ett stort problem om man nu mot förmodan inte kan vara bäst på allt. För vem har inte känt sig fullständigt och totalt misslyckad när man får tillbaka ett prov som man var jäkligt stolt över, bara för att finna att man fick tre poäng från MVG? Vem kan inte ses sig själv trycka pappret mot bänken tills knogarna vitnar och frenetiskt bita av stumparna till naglar? För vem kan inte dra sig till minnes att den korta promenaden hem vara fylld av ett ursinnigt gråt och korta hetsiga andetag, när man förstod vad det är som var fel på en. Att man inte var stark nog, inte smart nog. Och hur hanterar man denna sanning? Genom att kontrollera någonting annat utöver skolarbetet. Vad för något tänker jag inte gå in på, för skolkuratorer är en skrämmande ras som jag helst inte vill bli skickad till.

Och nu kanske ni frågar er vad mina egna mysiga personlighetsstörningar har med själva skolan att göra? För jag är övertygad om att jag inte är ensam. Även om det inte handlar just om oförmågan att vara bäst, så tror jag ändå att pressen ändå finns där hos unga. Pressen från sig själv, pressen från föräldrar och lärare. Vad är det för press som kommer från lärarna då? Jo, lärare har ofta en väldigt förtjusande inställning till sitt eget ämne: Att deras ämne är det enda och absolut viktigaste under hela skolgången. Och om alla lärare kör med denna strategi så finns det väldigt många ämnen det ”ultimata kärnämnet i hela universum” tillslut. Det är här kruxet uppstår. Vi elever ska lära oss att prioritera, men vi ska samtidigt lära oss att inte prioritera bort någonting alls. Resultatet av detta blir ett tryck från alla håll, där man ska vara bra i varenda jäkla ämne, och hur ska vi klara av detta? Genom att få uppsatser, grupparbeten, redovisningar, glosläxor och fan och hans moster nerkörda i halsen.

Jag vet inte något annat yrke där man tvingas ta med sig jobbet hem varje dag, jag vet inget annat yrke där man har timme långa pass varje dag, med helt skilda ämnen som inte har någonting gemensamt, efter varandra. Vi har historia på morgonen, därefter franska, samhällskunskap, datorkunskap och gud vet vad. Hur är det meningen att vi ska kunna ta åt oss allt?

Jag säger att pressen på skolelever är helt absurd. Ni tvingar på oss en hets och en prestationsångest som är rent gift tillsammans med den osäkerheten och identitetskriserna som vi går igenom. Ni undrar varför vi mår dåligt, jag undrar hur i helvete ni tänker.