Jag har vänner
som då och då samlas på min trappa
i förvirrade flockar
Innan de tittar upp
mot mitt fönster, häller lojaliteten i rabatten
och tar sig in


Det finns dagar
när de lägger sig som kadaver på avsatserna
i en gyttja av förtvinade muskler
& egala nervsystem
Det har gått så långt
att huset ställt sig i evig skugga, ovilligt att delta
i sina människors liv


Teglet har gulnat och blivit poröst
som om ensamheten skapat sitt eget nikotin
att falla tillbaka på.
Jag har vänner
som tar mig för den jag är
hårt & ordlöst


Med nyfikna händer
bär de ner mig till porten & lägger mig
mitt i flockens öga