Då hopp och drömmar rasat

jämnats med marken av för många slag

Är det då så konstigt

att mina drömmar finns blott i minnet


För många frånstötningar

förlamar tillslut en själ

Jag knackade, bankade på dörren

men kom aldrig riktigt in


Det stormade och jag frös

skrek på hjälp, på tröst

men förblev lika ensam

om inte ännu ensammare


Tillslut jag gav upp och gick min väg

och ingen frågar efter mig

inte för att jag direkt väntat det

men ändå


Jag orkar inte gå igenom det en gång till

mina brustna kanter sköra

spricker numera så lätt

limmet håller inte riktigt ihop längre


Det jag tidigare skakat av mig i lite solsken

klänger nu tungt kvar

jag försökt glömma, förlåta

men smärtan finns ändock kvar


Från sprinter till vandrare

målmedveten diciplin

utbytt mot långsam eftertanke

Jag springer inte längre



Kanske sitter på åskådarplatsen

och tittar på