Dimper ner i min låda

Nytt brev * Nya papper * Nya lögner

Och allt blir åter en galen karusell där alla anklagar alla för brott som ingen begått

Ett frö av misstro sås så lätt - att sedan kunna rensa ut, sortera 

skapa plats för kärleken igen * tar tid * oändligt med tid* tidlöshet

Djävulen vet det och hon skrattar i sitt fäste där bakom socionomer, psykologer, psykopater, moderater, sociokrater och annat löst folk, som alla vet, det som inte går att veta och tror på det de själva vet i ett sammelsurium av ledande frågor i bevisning mot sig själva, men svansen sitter så löst att de inte ens märker när de biter i sig själva i den. 

Det är som att se på en avlägsen film när vi sitter här hemma. Djupt ihopslingrade i vår rutiga soffa med eoner av frågor mellan oss och barnröster som pockar på närhet och tröst. "Mamma, kan jag få en kram, mamma..."

Och jag tänker att också brott som ingen begått blir ett brott ändå i minnet av de som funnits i denna vår världs centrifug. (Jag tänker stilla att vore vi ändock bara en skugga på väggen, Platon, så kunde vi gå ur grottan och möta ljuset... Jag önskar det vore så, Platon, det önskar jag verkligen) Att brott är det vi människor gör mot varandra hela tiden. Där i frågorna, i distansen, i irritationen. 

Och jag väver mina silvertrådar av månens ljus och tårars fukt. Jag spänner dem ut mot de äkta möten jag saknar. Åh, som jag saknar. Det kan ni inte veta, ni som aldrig lärt känna mitt hjärta. 

Inget mer kan jag göra just nu. Inget mer. Inte för dig. Men jag hoppas att den tråd jag nyss spände viskar en tyst liten bön om kärlek i ditt öra. En gryning när fönstret står öppet mot sommaren. Då lilla vän, ska du höra mig.