Av någon konstig anledning ligger ångesten tätt in på min själ igen.
På något udda viss kanske det bara är så att jag drar åt mig skit och konflikter.

Känner mig som en visen blomma som försöker skrika efter vatten, utan att ens kunna "raslla" med de visna bladen.
En vilsekommen snöflinga som irrat sig in i högsommaren!

Utan att behöva somna för att drömma mig bort längre, är verkligheten väldigt nära drömmen för att ens kunna skilja dem åt.
När är jag vaken och när sover jag?

Förgångna tider, stunder ,dofter, saker som hänt och saker som aldrig blev av.
Saknad och längtan ,önskan av att vara stark och att kämpa vidare.
Men ibland tar det bara slut, man orkar inte titta upp något mera , orkar inte se allt som man har gjort fel och missköt...

Min ofantligt stora fantasi tar över mig mer och mer, sluter mig inne från omvärlden och låter mig ligga där som i en dvala omedveten av vad som händer och sker runt om mig...

Kanske det är så....Kanske det ska vara så....
Om jag nu av någon anledning skulle kunna bryta mig ut ur detta lilla fängelse mina egna tankar skapat, hur ska jag då kunna hantera det verkliga livet hårda klang?

Orkar jag någon gång bara säga "NEJ JAG ORKAR INTE MERA".
Kan jag erkänna för mig själv att jag behöver någon jag kan luta mig emot och att jag inte är så "stark" själv som alla tror jag är.

Hjälp...Tror jag drunknar i ett virvarr av olidliga tankar av förödande karaktärer. Ett totalt kaos råder i mitt liv och jag hittar ingen ände...

Kanske det är så...Kanske det ska vara så...
När man blir äldre och inser att livet snart gått en förbi!