Jag satt en dag och tänkte på stunder från förr
och upptäckte för sent något som jag i minnet hade gömt
där, i det förträngda, fanns en öppen dörr
och bakom den dolde sig förfärliga ögonblick, som jag alltid hållit tillbaka, men aldrig riktigt glömt

jag tvingade mig själv att öppna denna dörr som stod på glänt
och upptäckte de svåraste ögonblicken i mitt liv
och plötsligt växte allting samman från att ha varit som små fragment
och på en kort sekund blev smärtan så intensiv

när jag började minnas tidpunkter i livet som hade gjort djupa ärr i min själ och i mitt sinne
och jag mindes alla de svåra stunder, som jag hade blockerat
jag försökte stänga denna ingång, detta minne
men det var redan för sent, jag började komma ihåg – och mitt sinne blev helt chockerat

ångesten som följde kom som en blixt från den mörkaste sky
jag började kallsvettas och pulsen gick i topp
jag blev så yr, jag mådde illa och ville bara spy
och jag kunde inte säga stopp

allt spelades upp i bilder ännu en gång
och det var omöjligt att blunda eller gömma sig någonstans
varje sekund räknades i smärta, och blev så lång
och jag glömde stundtals var verkligheten fanns

jag kämpade för att komma ur denna fasansfulla situation
men något höll mig fast i ett grepp så hårt
jag var så ensam och rädd men hade ändå inte helt förlorat tron
men allting kändes ändå så hopplöst och svårt

I så många timmar var jag fast i de mörka minnenas dal
där skräcken rådde och inget hopp fanns att finna
men till slut så kom jag till sans igen, och min lycka blev total
och jag kände äntligen att skulle övervinna

denna skräck, detta hinder, och hitta vägen tillbaka
till ljuset, och till denna verklighetens värld
jag kom igen och fick på det befintliga livet åter smaka
och vann mod att fortsätta framåt, bort från dessa skräckfyllda minnen, och till en tryggare färd

mot framtiden, och nu vill jag aldrig hitta denna dörr igen
som döljer fasansfulla minnen från tider som varit
med blicken riktad framåt hoppas jag och har nästan på känn
att jag slipper uppleva detta hemska igen, och att det ur mitt sinne och minne för alltid har farit




© Ted Örnberg 2009
Foto:www.fotoakuten.se