The Über Mazedonische sättet att resa på är Schweden-Macedonia via Zürich, Thessaloniki, till sist taxi till Bitola och innan dess tåg till Stockholm, Arlanda, allt på behagliga 14 timmar.

Till sist var jag framme. Gick in i lägenheten, tog telefonen och ringde Stickan och sa:

- Tjäna, Stickan är det du?
- Fan ringer du för från hemmatelefonen till mobilen för? Vet du vad det kostar? Hur är det annars, är du framme? Hur vad det under resan? - sa Stickan till mig
- Ähh va fan, kommer att betala mycket, jag skiter väl i det, kukhuvud heller! Men va fan låt oss inte snacka för mycket säg vart ni är så jag kan komma...
- Vaa? Du... vi visste inte när du skulle komma så att sedan igår är vi i Ljubanista. På semester gubben!!! I vintras sa du att du har kuken full med resande och skit och att du aldrig nånsin skulle komma till Makedonien? Fan snoppen, du kan inte vara utan ditt jävla sketna hemland a? Men kom! Skynda dig och kom till Ljubanista!

- Stickan! ... skoja inte med mig nu! Jag kommer idag om det går bussar dit annars så kommer jag imorgon, jag slår dig en signal ifall jag reser idag... och du ska veta om jag ringer så vet ni att ni ska köpa lite grejer till J-B whiskyn som jag har med mig!
- J-B? äh, J-B... varför köpte du inte en Jack Daniels nu när du redan bestämt dig för att köpa en sån där? Du vet att jag är allergisk på gröna flaskor, hehehe!
- Vad fan Stickan, för dig ska vi hälla lite av J-B:n i en brun flaska och du kommer inte att få en allergisk reaktion! Hej då nu och som sagt om det går bussar idag kommer jag idag om inte så ses vi imorgon!
- Okej Broder! Ciao!

Och så, efter det ringde jag till busstationen. Det var upptaget så jag bestämde mig för att ta en kopp kaffe, röka en cigg och sedan försöka igen. Jag ringde åter och det ringde som om det inte var upptaget och det ringde och ringde och ringde men ingen svarade. Jag la på och ringde efter en taxi. Gick när framför höghuset och precis när jag rökte färdigt cigaretten kom taxin från "Caballero". Jag tänkte lägga ryggsäcken i bagageluckan men taxichaffisen sa att det var ingen idé för det fanns ingen plats på grund av gasbehållaren till bilen som var placerad i bagageutrymmet så att jag la min ryggsäck på baksätet och jag satte mig på framsätet. Det stank svett i bilen och sätet var liksom våt, antagligen från svett från den föregående resenären. Jag sa inget om svetten till taxichaffisen utan sa till honom att köra mig till bussterminalen och vi snackade på vägen dit om hettan i Bitola. Jag gick inte så långt för att förklara hela min historia, ville inte berätta vart jag kommer ifrån och vart jag bor och så. Jag ville undvika det oundvikliga samtalsämnet om hur lätt man har det när man bor i utlandet. Inte för att det i jämförelse med taxichaffisen inte är sant utan för att jag ville slippa bli kategoriserad som "de från utlandet". Vi åkte ner mot bussterminalen längs Partizanska gatan, taximetern visade 85 denarer och jag, för att inte avslöja att jag är en av "de från utlandet" begärde jag rabatt vilket är brukligt där nere och betalde 60 denarer.

Klockan var tre på eftermiddan och det var olidligt varmt. Jag gick in i den sönderfallna bussterminalen fram till kassan och frågade biljettförsäljerskan "ursäkta, när går bu.." hon avbröt mig med en fingergest och pekade mot informationsdisken med lite ilsken min på ansiktet som sa ungefär "du borde veta bättre" eller nåt. Det var ingen vid informationsdisken så jag väntade ett tag och försökte få ögonkontakt med någon av de anställda vilket jag gjorde efter tag, men det hjälpte föga, hon kom ändå inte för att besvara mina eventuella förfrågningar. Hon satt och drack turkisk kaffe och rökte cigaretter med några kollegor så att jag kunde inte göra så mycket förutom att också själv tända en cigg och vänta. När hon drack färdigt kaffet kom hon fram till infodisken och sa "bussen till Ohrid går kvart över" och sedan försvann hon åter igen i kontoret bakom infodisken och fortsatte sitt samtal med kollegerna där bak. Jag gick åter igen till biljettkassan och köpte en biljett till Ohrid där jag sedan var tvungen att byta buss till min slutdestination Ljubanista.

Jag hade några minuter på mig innan bussen skulle åka iväg så jag köpte lite bra-att-ha-till-en-resa grejer, en tidning och en kall Fanta, men Fantan var inte tillräckligt kall så att jag blev lite besviken. Jag gick ut till bussperrongerna, tände en cigg och bussen var äntligen på plats. När jag såg bussen blev jag åter igen besviken. Den närmaste beskrivningen som jag kan ge är att den var en skrothög på hjul, den stank diesel och från utsidan såg den inte ut som en buss med luftkonditionering. Jag rökte färdigt ciggen gick in i bussen och mitt antagande kring luftkonditioneringen bekräftades. Inte bara att bussen saknade luftkonditionering utan det blåste varm luft från radiatorerna.

Jag satte mig nånstans i mitten i bussen eftersom enligt min farsas teorier (och jag tror på min farsas teorier) är mitten den säkraste platsen i bussen. Det var helvetiskt varmt under resan. Vi kom fram till Resen på vägen till Ohrid och jag gick ut snabbt medan resenärer steg av och på och tände en cigg, tog några blås och gick åter in till min plats. Jag började snabbt ångra mig att jag kastade cigaretten så snabbt eftersom bussen rörde sig inte från platsen på flera minuter. Något var inte som det skulle, jag tittade ut genom fönstret och såg hur busskonduktören var i någon slags högljudd diskussion med en potentiell resenär, men jag kunde inte avläsa genom det smutsiga bussfönstret vad det hela egentligen handlade om.
Plötsligt började det kännas en sån där konstig odör det luktade saltlag och fetaost. Jag hörde mannen som var i diskussion med busskonduktören säga:

- Ähh, jävla fanskap! Varför i helvete vad du tvungen att tvinga mig att bära fetaostburkarna upp i bussen? Som om jag inte kunde lägga de där nere i bagageutrymmet. Fy fan som om jag åker inte vet jag var, fan ta dig! Det är ju bara 20 minuter till min by. Sa mannen till konduktören vänd mer ryggen mot honom och gående inåt i bussen

och konduktören svarade:

- men du, gubbe! Det är inte säkert där nere, de kan välta och spillas, du har inte satt locket ordentligt på burkarna. Gå och sätt dig nånstans håll käft och se till att de inte spills under resan för annars lämnar jag dig på vägen nånstans!

Sån otur som jag hade den dan så satte sig den gamle mannen bredvid mig och även innan han satte sig ordenligt började han beklaga sig för mig för diskussionen med konduktören. Jag tänkte: Nej! Nu måste jag förutom hettan stå ut även med den här skiten, med hans tjat och saltlager stanken och bussens diesel stank. Jag vände mig om mot honom och sa "ja... vad ska man göra..." och vände sedan ryggen honom och låtsades njuta av det pittoreska landskapet runt Resen.

Nånstans runt fem på eftermiddan kom vi äntligen fram till Ohrid (två jävla timmar för en resa på 7 mil, längre än resan från Stockholm till Zürich!)
Det kändes i luften som om den värsta hettan för dagen var över, jag tände en cigg och medan jag rökte letade jag efter bussperrongen för bussen till Sankt Naum via Ljubanista. Medan jag rökte kom det gamla tanter som hyr ut rum till turister fram till mig och frågade mig om jag behövde rum. Jag sa nej till alla efter att jag förklarat att jag ska resa vidare och gick sedan till den offentliga bussterminaltoaletten för att pissa och svalka ansiktet med vatten för jag kände mig för jävligt, trött, svettig och genuint smutsig. Ännu en gång hade jag en jävla otur. Vattnet var avstängt i toaletten, det stank piss så att det stack i ögonen. Jag pissade färdigt och fortsatte mot bussen fortfarande varm, svettig och smutsig och även lite hungrig.

Jag gick in i bussen satte mig och efter en stund började bussen åka. Slutet på en av de äckligast längsta resdagarna var nära. Bara en resa på en timme skiljde mig från min slutdestination och kompisarna där. Jag satt och dagdrömde om hur min allra första fylla ska se ut medan Ohridsjön smålog mot mig.