Det var som att jag såg honom i ögonvrån. Jag fortsatte gå, ville helst inte synas, det skulle bli roligare så,Om han inte visste att jag såg honom, jag är rätt säker på att jag hade förstört allt om jag stått där, innan allt hände. För nog anade jag vad som skulle komma. Så mycket tisslande och tasslande som det hade varit fram tills nu hemma hos mig var jag inte van vid, det var något unikt på gång. Och nog visste jag vilken dag det var, hur skulle man kunna glömma! En månad. Tillsammans. Vi hade lyckats, vi hade gjort det. En månad, det var ju som början på ett helt liv, som något man faktiskt kunde kalla en lång tid. Det hade varit knepigt de där första dagarna, att presentera varandra, när man bara precis börjat nosa på kärleken oss emellan själv. Men nu var vi på riktigt. Ett par. Och såklart hade jag inte glömt det!

Jag hämtade mitt te aningens fortare än jag brukade, och funderade hela tiden på om det verkligen var han. Hade han verkligen haft slips på sig? Var det sant? Vad tyckte min klass egentligen, tänk om ingen såg honom som jag såg honom? Vad sa han? Varför gjorde han det här? Älskade han mig så mycket? Var det där rosor han hade i händerna?

TÄNK OM DET VAR HAN!?

Jag hade små fjärilsbon i magen när jag entrade det klassrum vi några minuter innan haft vanlig svenska i. runt öppningen till dörren hängde klassens coola killar, aningens mindre kaxiga just nu, och väntade. Som om de förberedde ingången åt mig, och nog verkade de förvånade. Men nu var han här, och jag stod som ett fån med den lila tekoppen i handen. Klassen satt stilla som möss, och vid katedern, där, stod han. Jag såg blommorna. och slipsen. Han log och det kändes som om jag skulle falla genom golvet, bara falla, så vackra var de där ögonen. Helst av allt ville jag bara slänga mig kring hans hals och trycka mina händer i hans, men jag stod still, helt paralyserad.
Kan en kille vara såhär snygg?

Det var han som tog till orda, och rösten var starkare än jag trodde. Bestämt och lugnt som om han inte alls var nervös, tog han mig därifrån, inte bara i drömmarna som så många andra lektioner i det här klassrummet utan på riktigt den här gången. Antingen kände han precis som jag, eller så var det något i min hållning som avslöjade mig, för kärleksfullt tog han min kopp och ledde mig ut, allt medan klassen tysta tittade på och jag försökte finna balans i verkligheten igen.

Det här kan inte vara sant.

Nervöst fumlade jag med nyckeln till mitt skåp, såhär i efterhand kan jag inte förstå att han orkade med mig, jag verkade ju inte ens förstå vad som hänt. Men inuti mig, i hjärtats rotsystem, i det allra innersta av min varelse, där förstod jag mer än någon kunde ana. Känslorna gick på högvarv, och kanske just därför tog det så lång tid att låsa upp det gröna typiska gymnasieskåpet den där dagen, den 19 september. Vad det egentligen var som gjorde att det här kändes så speciellt kan jag inte säga, jag hade ju träffat honom många gånger innan idag, men att han dök upp, inför alla, bara för mig.
Det var något ingen någonsin gjort för mig. Förutom idag.

Han tog mig i ögonbindel ut till sin bil. Då tänkte jag såklart inte på att skolan fortfarande var i full gång och att säkert mer människor än min klass skulle se mig såhär, men då var det bara honom jag hade i tankarna. Hans händer mot min hals när han band halsduken kring mina ögon, det var oslagbart.
Hur kunde han bara göra såhär, förstod han inte att han fick hela mitt inre i upplopp genom att bara se på mig?

Att åka genom Gimo utan att se var en upplevelse jag aldrig förr hade genomfört eller tänk mig genomföra heller för den delen. Jag kände mig ungefär som en vinnarlysten 5 åring när jag desperat försökte memorisera varje sväng och raksträcka som vi gjorde, och trodde ganska länge att jag skulle kunna veta exakt var vi var någonstans. Man skulle kunna säga att jag fick en liten Flashback ifrån de yngre perioderna i livet, när man stod på kanten till lekplatsen och försäkrade för mamma att såklart ramlar jag inte ner ifrån klätterställningen som bara är typ 50 meter hög! Jag KAN ju inte ens ramla!

Det var väl inte så svårt att då kanske förstå att det inte tog mig särskilt lång tid innan jag fick ge upp min ide och inse att jag inte hade någon aning om var vi var någonstans, och med tanke på alla extra svängar den mannen gjorde trodde jag inte jag skulle få reda på det heller.
Ibland stannade bilen, och han böjde sig fram, och lät sina läppar lätt möte mina.
Elakt älskling, tänkte jag, men pussa mig gärna lite mer. Länge satt vi i bilen, det kändes som minst 5 timmar men det tog nog bara drygt en och en halv att döma av klockan. Då och då höjde han musiken och osökt kändes det ju som att det något han ville dölja. Men han behövde inte vara så orolig, jag kan ju erkänna att jag somnade där, bakom min svarta ögonbindel och med ryggvärmen på fullt ös.

Och mer än så, låtar jag ingen veta, men vi hamnade på en ö med mycket blåst, och den fick nog oss båda på fall ordentligt.

Nej, Vi måste hålla mystiken levande.

Och inte kan man avsluta en dag bättre, än att somna i sin älsklings bil.