När gryningens två stigande solar stiger vaknar izzlorna åter till liv. Först lite trevande, men det dröjer inte länge förrän luften bär deras skränande lycka långt ut över havet. De flyger i väldiga svärmar och formar väldiga figurer som stundvis helt skymmer de bägge solarna.
Det är något speciellt med dem idag. De är ivrigare och livligare än andra dagar under året. På något sätt vet de att fulländningens tid åter hade timat. Kanske har genetiska väckarklockor börjat ringa i deras blod, kanske är det något med själva luften, alla vet de att idag är det planetdagjämning.
I havet som omgärdar izzlornas ö händer det också något. Långsamt tar sig sävliga priddor upp längs de långgrunda sandvikarna i mörka sjok, fläckande de vita stränderna med sina amöbaliknande skuggor.
Den ena av solarna är en mindre följeslagare till den andre; bägge tar de all tid i världen på sig att stiga. Ljuset blir långsamt allt mer intensivt.
Savande lotusträd skälver i sina känsliga och extremt farliga tentakler. De börjar plötsligt att nynna på ett främmande och obegripbart språk i en oväntad kastby. Hela skogen är som ett varmt, fuktigt sköte. Övermäktigt söta dofter hänger tjockt och tungt mellan de gröna stammarna.
Det verkar som om de bägge solarna berusar varandra på sin utstakade väg. En bländande sträng av ljus forsar mellan dem, pulserande allt mer intensivt.
Izzlorna börjar forma något på den tidiga himlen. Detta något verkar vara lika gammalt som tiden själv. De samlas till ett svart moln med två runda hål där solarna lyse igenom. Trots att izzlorna byter position hela tiden förblev bilden konstant. Långsamt börjar de röra sig in mot skogen.
Lämmeltåget av priddor har mödosamt nått fram till den väntande skogen. De glider likt skuggor av en väldig arm eller lem in mellan lotusträdens stammar. Från träd till träd fortplantade sig en suck som blir allt mäktigare, tills dess att vartenda löv fångat upp den i sin susande röst.
Då kastade sig lotusträdens otåliga tentakler över de oskyddade priddorna. De försvarar sig inte ens, utan går förutbestämt sin död till mötes. Skogens ångande delta liknar mer en vildvuxen hungrig sumpmark där priddornas utsugna skal sjunker och försvinner i gyttjorna.
När den sista vågen av priddor tar sig in i skogen går det en rysning genom hela ön. Allt står sedan stilla.
Lotusträden sträcker på sig. Blodfyllda sväller de och bildar två väldiga pelare. Det myllrade av liv i alla skrymslen mellan löv och tentakler. Den nya skogen sträcker sig mot skyn.
Den metamorfiska processen går allt snabbare. Izzlornas mörka massa fördjupades och blir till hud, blir till hår och besynnerliga utväxter runt de bägge gyllene ögonen. Deras form landar på skogens axlar. Ett stort, brett leende föds på väldiga läppar och ön badar åter i solarnas sken.
Så som alltid på denna dag så vände sig Morf mot havet där den andra ön en gång har legat. Det är tårar i hans ögon.