I ett instängt rum ligger en slagen hjälte och sover, stanken av sprit har drivit luften på flykt. Täcket har han sparkat ner till fotändan där han ligger utbredd över sängen som ett anatomiskt pentagram. Trots att en blank yta av svett täcker hans lekamen så verkar ansiktet ha torkat ut, förutom lite saliv som runnit längs hans mungipa och skapat en vit hinna på sidan av hans yviga röda skägg. Intill hans utsträckta hand verkar en ölburk ha spillts ut men det matchar nästan bara den ändå så skabbiga ungkarlslyan.
Plötsligt smäller till det i brevinkastet, en spasmisk stöt strömmar genom hans kropp varpå han öppnar sina blodsprängda ögon med ett ryck. Det går inte lång tid innan hans ögon återigen sjunker till ett mer avslappnat läge.
”Satans jävla brevbärare…” Mumlar han förbannat för sig själv.
Grannarna verkar bråka på andra sidan väggen, en tjej skriker förtvivlat i munnen på en relativt lugn röst. Mannen i sängen lyssnar på dom ett tag, sedan drar han upp täcket över sin svettiga kropp och sluter sina rödblåa ögonlock.

En kalender, med en besvärad bartender som motiv, sitter prydligt uppsatt i det vita rummet.
4 oktober 1979 är datumet och det är Frans som har namnsdag. En ung dam i rött hår ligger och skriker som om hon var döende, vid hennes sida står en sköterska som ber henne att andas.
”Vattnet har gått!” ropar en röst ut genom dörren och en annan svarar:
”Äntligen, som hon har väntat!”
Ett huvud tittar förvånat ut ur underlivet, det är vår slagna hjälte som försöker åla sig ut. Plötsligt mister både rummet och sköterskorna sin form, allt genomgår en grav metamorfos. Sjukhusmiljön sugs ner i en spiral bakom baren som nu uppenbarat sig och sjuksköterskorna är uppklädda och har drinkar i händerna, när dom skrattande minglar iväg mot okända mål. Vår slagna hjälte står naken och vinglar på sköra ben. Han kisar som med nyfödda ögon mot en skylt, samtidigt som han ostadigt börjar ragla mot utgången, Harrys 2 för 1 – varje onsdag t.o.m. Oktober -05. Han gurglar till och spyr lite spontant innan han faller mot backen enligt gravitationslagen.

Med en smäll hamnar vi återigen i den spritdoftande ungkarlslyan och mannen i sängen slår upp ögonen och tittar sig förvirrat omkring. Utanför rasslar någons nycklar till och fotsteg hörs i trappen. Han tar sig för pannan, ångesten lyser i hans ögon när han pratar med sig själv som om han stod framför en spegel:
”Ett trasigt jävla avskräde, jag ska aldrig mera dricka, hur fan kunde det bli såhär?”
En dörr öppnas i trapphuset och granntjejen som förut skrek förtvivlat, har nu en uppgiven ton när hon ropar efter dom avtagande fotstegen:
”Om jobbet är så jävla viktigt för dig så behöver du aldrig mer komma tillbaka, fattar du det!”
Det trasiga avskrädet småler skadeglatt, som för att förmildra sin egen situation. En röd almanacka med texten; Tillhör Olle Ferner, ligger uppslagen på nattduksbordet. Han sträcker sig efter den och bläddrar fram några sidor, drar en tung suck och sluddrar fram:
”Just jävlar det är torsdag.” Sedan tappar hans slappa händer fästet om almanackan och ledlöst glider han under täcket.

I hjärtat av ett pittoreskt hantverksområde, vid namn Lisselby i Mora, ligger ett fik med uteservering på torget. Där sitter allehanda folk i solskenet för att avnjuta kaffe och dylikt.
Bredvid fiket sträcker sig ett rödmålat staket och i slutet på staketet finns en grind som bär en blå skylt där det med vita bokstäver står skrivet: Här bor familjen Ferner. Under denna grind strömmar enorma kvantiteter gegga ut mot torget. Gästerna börjar irriterat uppmärksamma den märkliga händelsen, dom pekar och rynkar på sina ny ansade ögonbryn. Fikets föreståndare går fram och öppnar grinden för att få ett slut på det störande momentet. Framför honom uppenbarar sig en liten Olle, som febrilt försöker att bygga en fördämning i sin sandlåda. En vattenslang är dragen och nergrävd under dom ständigt kollapsande murarna. Olle tittar upp och bemöts av föreståndarens illavarslande blick. Panikartat släpper han allt vad fördämningen innebär och springer mot sin till synes nya cykel. Han hoppar upp på cykeln och vinglar över den idylliska trädgården för att slinka ut bakvägen med föreståndaren hack i häl. Han cyklar så att tramporna glöder, det går ostadigt men fort fram. Gästerna vittnar med stora ögon och mindre munnar hur Olle svischar över torget. Just som han börjat skapa ett glapp mellan honom och föreståndaren, råkar han, jäktad som han är, åka nerför Dödens backe. Dödens backe består av en brant slutning som resulterar i en tvär T-korsning, avgränsat med ett hårt staket och är, med andra ord, en tuff utmaning för alla som är nybörjare på cykel. Ett sus hörs från gästerna vid fiket som fortfarande har uppsyn över det märkliga scenariot. För en sekund tystnar allt, hela torget håller andan när Olle misslyckas att svänga. Av hans min att döma, fokuserar han mest på hur han på skönaste sätt kan tackla det hårda staketet.
Som av en knytnäve mot ansiktet förvandlas torget till ett dansgolv och någon säger irriterat:
”Vad fan sysslar du med, försöker du sno min drink?”
En skäggig Olle reser sig med glansiga ögon och ett fånigt leende och säger:
”Äh, kan vi inte låtsas att det inte var jag och att förövaren redan sprungit härifrån?”
Den irriterade mannen blänger ilsket på Olle och vänder honom ryggen. Istället för att inse sitt nederlag klatschar Olle till honom stjärten och flyr halsöverhuvud. Cirka femton steg senare missbedömer han en trappa och faller genom ett mörker.

Ett trasigt avskräde rycks ur sin dröm av att hans nakna kropp landar på golvet, i en kladdig pöl med pilsner.
”Fan också!” utbrister han och kravlar sig upp i sängen igen.
Han tittar på klockan som ligger slängd på nattduksbordet, 09:10.
”Inte idag, jag orkar fan inte…” Han suckar och bestämmer sig för att somna om.

Vi hamnar på Moras högsta topp, i ett tvåvåningshus med specialdesignat kök. En ung Olle går rastlöst går runt och rullar tummarna konfunderat medan hans far står och diskar. Plötsligt slutar han rulla sina tummar och frågar sin far:
”Öj farsan, kan du hitta på nåt roligt som jag kan göra.”
Hans far stannar upp i sitt diskande och tittar förbluffat på Olle:
”Va, du brukar ju hitta på så mycket saker att du knappt har tid att äta?”
”Ja, jag vet… men det verkar vara slut med det nu.” Säger Olle irriterat och skruvar på sig otåligt.
”Jaha...” Säger fadern och tittar funderande upp i taket innan han fortsätter:
”Inte vet jag, du kan få göra lite nytta, diska kanske?”
Konversationen övergår till en pinsam tystnad som i sin tur överröstas av ett högljutt skrålade från kökssoffan bakom Olle. När han vänder sig om har han mopedmustasch och en öl i handen. Han befinner sig mitt i centrum av en orgie i hög musik, öl, cigaretter och kaffe. Köket försvinner bakom honom och han har inte en tanke på att han, i själva verket, fortfarande inte hittat på något vettigt att göra. Hans mopedmustasch växer sig till ett yvigt skägg och rummet blir mer och mer likt den kvava ungkarlslyan. Någon säger:
”Nu drar vi ner till Harrys!”
Sekunden efter, försvinner allt folk och rummet blir suddigt när Olle ohört ropar:
”Vänta! Jag ska bara…”


Han ligger i sängen och vevar med händerna som i en feberdröm när han utbrister:
”…Dricka lite kaffe först!”
Att vakna lagom till att höra sig själv prata inför obefintliga åhörare, frammanar en speciell min hos förövaren och just den minen har Olle när han sätter sig upp sängen. Efter ett tags betänketid kliver han i kalsongerna och går ut i hallen. På golvet ligger brevet som tidigare rasslat in. Det visar sig vara en bjudning till en återförening med hans gamla skolklass. Det var alltså 10 år sedan han gick ut 9: an. Han skummar igenom namnen på sina gamla klasskamrater och tänker sig in i en möjlig framtidsbild.

Folk står uppradade i frack och balklänningar när han osäkert kliver in i sina trasiga paltor. Olles gamla klass tittar föraktfullt åt hans håll och en hånfull röst frågar honom plötsligt, men inte helt oväntat:
”Jaha Olle vad gör du nu för tiden?” Alla tystnar, han funderar ett tag innan han stolt säger:
”Jag har hankat mig fram, jag fick låna pengar för att ha råd att ens gå på den här jävla återföreningen. Jag är kanske är den enda härinne som fortfarande är den personen som alla en gång lärt känna. 25 år har gått och jag står fortfarande naken!”

Han återgår från sin dröm och slänger förnöjt bjudningen på hallgolvet.
”Skit samma!” Säger han medan han ser sig själv i spegeln och skakar på huvudet. Sedan tar telefonen från bordet i hallen och går in i köket. Vant slår han ett nummer samtidigt som han harklar sig förberedande:
”Ja hej det är Olle, jag kan tyvärr inte komma idag, jag tror jag har fått en släng av magsjukan…Ok, hejdå!”
Han lägger på luren och trycker igång kaffebryggaren. Kalsongerna spänner sig över stolen när han sätter sig för att rulla ett rökverk.
”25 år har gått och jag står fortfarande naken!” säger han skrattandes för sig själv och tänder sin cigarett.