drömmens apoteos sveper erosion

över varats tusen nålars sigill


mutar sig en glänta i eterns korrupta spöregn

och vallar glåmiga sanningars låsta ok

i den brinnande stjärnans tysta ljusfall

genom poesins bördiga atmosfär

ner i själens mörkdjupa spegel.


Återigen lyser, skimmrar

örnens vingar stolta, vita


och dess skarpa blick navigerar frihetens flykt bort från hyckleriets golgatamarsch längs fåfängans tätvävda högmodsgobeläng.