Det var en varm och solig junimorgon, snön föll fridfullt och stilla ned från den klarblå himlen. Hon vaknade med ett ryck. Kroppen låste sig och förberedde sig för flykt. Hon stirrade på de förvrängda figurerna i mörkret. Sekundvisaren väste några korta toner och hennes blick föll på den suddiga klockan. Ögonen vande sig sakta vid mörkret. Klockan var inte mycket. Hon andades sakta ut och slappande av. Orden mardröm, nightmare och möjligtvis cauchemar, om hon mindes sin franska rätt, gled över hennes tunga. ”couchemar”, viskade hon tyst. Hon log lättat men hennes hjärta slog fortfarande mycket snabbt. Hon lyfte sin hand mot halsen och tryckte in två fingrar under kindbenet. Hon kände blodet pulsera där under. Hon blundade. Det hade snöat i sommaren, hon tyckte inte om när saker var fel. Snö i sommaren faller in under den kategorin. En av hennes största fobier var skeppsvrak. De var misslyckanden, konkreta fel som fann sig på helt fel ställe, under ytan. Hon ryste till och öppnade ögonen.