Inom mig härjar timiditeten.

Inom mig vill allt gott.

Jag mår illa av andras påhopp.

Och mår ännu sämre om påhoppet är från mig.

Jag äger inte styrkan att säga ifrån.

Trots min gedigna ålder.

Istället tittar jag med avundsjuka blickar på de

som äger all den integriteten som behövs för att försvara dess rätt.

Jag kan till och med gå så långt att jag avsäger min rätt, bara för att undvika konflikter.

Jag har en totalt avsaknad självvärde.

Min egen själ är såld, min egen vilja är pantsatt.

Jag är värderad lägre än en parasit.

I samlingar mer än två är min rätt till åsikt förlorad innan jag ens

öppnat min mun. Min existens har raserats efter min egen

insats på muntliga slagfält.

Jag skulle så gärna vilja äga styrkan att säga ifrån, och försvara min rätt. Jag vet att jag kan och vill, men mina handlingar tyder på motsatsen.

Men något jag aldrig skulle göra, ens om du torterade mig till döds,

eller om du skadade mina närmsta. Om du raderade min möjlighet att finnas, eller skickade mig till världens ände.

Är att erkänna.