dom sågs och dom sågs igen och många gånger mer än så
hennes tankar har vart mer än många men hans handlingar har stått still
allt sker i samma spår och samma mönster och har blivit en rutin
en skapad balans i ett egentligt kaos byggt på nyfikenhet och kärlek
han tar av sig tröjan och sjunger medans hon tystar det som tystas skall
hon tittar på honom i smyg när han inte ser och undrar om lyckan är hennes om hon lovar att vårda den ömt
oftast är dom blyga när dom ses fast nätterna kantats av allt som suddar ut den där känslan av ont
hon tittar under luggen och han under hatten men dom kan inte låta bli att möta varandras blickar och hålla varandras hand
ibland känns det som staden inte är stor nog för dom båda
det finns någon som drar i trådarna som alltid ser till att dom ses när natten är vit men där dom oftast gör morgonen svart
det borde vara enkelt men när stolheten är större än vad lyckan är ond är inget någonsin vad det borde vara
han följer inga regler och hon inga straff men ändå kan dom inte mötas ens halvvägs
deras bitar ligger utspridda och väntar på att pusslas ihop men ingen vågar börja spela spelet alla är så rädda för när det enda som egentligen kan hända är att den sista biten fattas
han gör henne ledsen och hon gör honom rädd och på vägen tappar dom varandra i en djungel av oförstånd rädsla och stolthet
han är trasig och hon är hel och dom möttes uppe i hennes himmel när han följde svalorna som flög mot en väldigt konstig riktning
dom sågs och hon hoppas innerligt att dom ses igen och igen