En psykedelisk småstad byggd på ett ganska platt berg, omgiven av en låg kraftig balustrad. Hus i blandade stilar, romersk rokoko och eternit, lysande färger, mycket pasteller som skär sig mot jordfärgerna. Är det kulisser? På torget en fontän med stuckaturer. Folk i teatrala kläder, nästan bara kvinnor, en träbock som troligen heter Peter. Kvinnorna skvallrar ymnigt och upprepar sig hela tiden. En kvinna i gröna barocka ballongbyxor och hög tovad hatt kliver upp på en sten och gestikulerar: "det kan ni tro, det kan ni tro". De riktiga karlarna dyker ibland upp på fältet nedanför balustraden: bönder, svartskallar och uteliggare. En svartskrynklig snubbe med hund. "Han är ute igen från fängelset nu" säger kvinnorna.

Jag kastar mig över en kvinna för att se hur dom är funtade. Hon är naken och jag också. Jag sticker handen i hennes grotta, den är stor och våt. Jag ångrar mig genast, saknaden efter en kuk är så uppenbar. Men jag studerar hennes kropp. De har tagit bort körtlar på hela framsidan och suturerna sitter kvar, tunna vita trådar. Bröstvårtorna är också borta och bröstet är platt.

Sen var det det gamla vanliga; jag skulle sätta ihop mitt CV för att söka jobb, men det sönderföll hela tiden i olika beståndsdelar som måste sopsorteras: harts, tussar, höljen till kinderägg. Och så landade jag åter här på botten av Svarta havet. Här andas vi med järnlungor och dricker gammal tjära minsann.