Det är inte mycket jag blir glad av
Ett hopplöst fall
Varför försöker ni dra upp mig ur avgrunden?
Jag bara faller igenom marken
Sticker huvudet i sanden
Blir både döv och stum
Men jag blir aldrig blind
För jag kan fortfarande se

Era falska blickar
Jag ser er prata förstånd med mig

''Andas säger jag!''

Ni talar till döva öron
och jag är alltför svag för att säga att jag kvävs
Kvävs på mina egna andetag
Som att varje andetag, är som att svälja en rulle taggtråd
Varje milimeter av tråden skär sönder insidan
Jag skakar, jag gråter, själen skriker och hjärtat protesterar
Sinnet säger åt mig att avsluta det.

Det är just när jag nått gränsen, som jag inte orkar mer
Flämtar efter andan, som om jag blivit dränkt
Kurar ihop mig, nästan i fosterställning
Jag kan se tårar falla, utan att känna det
Jag tror inte att det är mina.

''Det ska bli bra, ta det lungt bara, gråt ut. Jag finns här.''

Jag kan se dina läppar i mörkret, dina varma ord.
Allt du vill är att göra mig glad
Men jag tror inte på dig för fem öre
Jag litar inte på dina läppar
Dina läppar är en synd.

''Okej...''



Och jag bara väntar tills nästa anfall inkommer.