Jag behövde en nystart så jag anmälde mig till allmäna kursen. Min mentor Bosse förklarade matsalsrutinerna och vikten av att deltaga i introduktionsdagen samt gav mig skåpnycklar. Jag glömde genast den ena i låset och slarvade bort den andra, förklarade att jag trodde på fri undervisning och att jag kände mig lite krasslig. Gick och la mig och missade syslöjden.

På kvällen kom pappa och ställde till jamsession med de tyska träblåslärarna. Det var ett väldigt flyttande av robusta notställ och smattrande på skedar men nog svängde det emellanåt. Problemet var bara att jag aldrig hann hitta någon fungerande stråke.

Nästa morgon satt han vid bordsgaveln och bredde ut alla sina kaffefat. Kom så småningom på att han skulle maka sig lite så att jag fick plats på hörnet. Jag fick ett nålbrev med mexikanskt tygfodral. Inuti låg tre flätade trådarmband, såna som man köper på festivaler. Ett färgglatt till mig, ett gråbrunt med orange inslag till min dotter och ett litet till katten. Jag tänkte att du kanske helt enkelt hade tagit min plats på slöjdlektionen.

Samtidigt började pappa prata om din morbror och då satt du bara där vid mitten av bordet. Som hos da Vinci. Jag mötte din blick, snabbt som i verkligheten, strök mig över näsan. "Vi tar det där sen Ylva" sa du, sotto voce. Jag blev rysligt generad och hastade genast ut genom matsalen.