Som när man försöker lista ut mönstret
i den frenetiskt blinkande lysrörslampan i trapphuset

Logiken liksom

För det måste ju finnas en sådan
Det får vi lära oss i livets skola
Lita på logiken står det på fanorna

Men vilken är logiken?

Det är som när sanningen finns där
mitt framför näsan på dig
Inga konturer är suddiga
men vårt tvivel gör att
lögnen och sanningen flyter ihop

Till en liten sörjig pöl

Logiken tvingar de att skingra sig
För världen är väl trots allt svart och vit

Och jag undrar vad orden egentligen är till för
när världen är så otydlig
Jag undrar vad jag ska säga till dig
när jag inte vet vart det jag som är jag slutar
och det du som är du tar vid

Går det att uttrycka något till andra
Utan att konsekvensen blir förvirrning
Eller kanske rent av kaos?

Han sa att det aldrig var mitt fel
Att skammen aldrig var min att bära
Och skulden, ja? Vem bar den?

Jag har varit rädd för vem jag är
för vad jag blivit
och för den yttersta sanningen
som avslöjade sig
och något föll på plats

Jag är ensam med mig själv
ensam ansvarig för mitt liv
detta är kärnan
min kärna
mitt liv
min sorg att bära
min försoning att sträva mot




Och allt känns plötsligt så jäkla logiskt