Jag tänker ofta på den där eftermiddagen
då du tröstade mig när jag bröt ihop
Vi hade varit nära varandra
ja så nära vi kunde vara

Du hade knullat rastlösheten ur mig
och var på väg hem till ditt
Då slog ensamheten emot mig
med en sådan kraft
att jag föll samman i tusentals små bitar

Jag fullkomligt bildligt
rann ut på golvet som en flodvåg

Du plockade upp de väsentliga bitarna
och lagade ihop mig medan jag snorade på din axel
och lämnade mascaramärken på din gråa tröja

(som du sedan lämnade hos mig – allt för att behålla hemligheten)

Efteråt satt vi på balkongen och du bjöd på en Prince light
Jag tror att jag vilade mina söndergråtna ögon
på trädkronorna och himlen
men i smyg tittade jag nog på dig
Fast det minns jag inte

Alla mina skrivna ord till dig
plus alla mina suckningar
Och mina tårar

Vem var jag för dig?

För mig var du kanske det enda levande
i allt det döda och likgiltiga
Kanske blev jag lika levande som du
för en stund

men det beror väl på hur man ser det
allt beror på hur man ser det

Ändå var allt bara en flykt
Och ibland en flykt från flykten

Jag minns motellet
och hettan utanför
samt den uteblivna
mellan oss

Förväntan som slutade i knappt märkbart svettiga lakan
inget rufsigt hår, blekfet kropp i spegeln
trång dusch och hotelltvål

Vi doftade likadant

Jag kände mig billig
Och egentligen var vi väl det tillsammans?
Men ändå mer var och en för sig

Du lappade ihop mig ibland
Men innerst inne var jag
trasig och smutsig
Långt innan vi träffades

Liksom du

De gemensamma nämnarna?

Men att älska med dig var aldrig smutsigt
utan mer som en renande ceremoni
Där jag blev uppfylld av något
som var större än jag

Och den obligatoriska cigaretten efteråt
blev vårt amen

men idag har jag slutat be