Den här historien har följt mig sedan jag var fem år...
Kanske lite mera poetiskt än den ursprunliga sagan men är man poet så är man.
Sagt ur barna mun
Resten av krykan var helt tyst
av respekt för den avlidna
Alla satt stilla och insöp
den känsla som fanns omkring
Förlust och Sorg
Även en liten flicka
i mitten av hela kyrkan
som satt och kollade fascinerat
på bilden av en ängel som reste sig
över den mörkbruna kista
Hon satt där med stora blåa ögon
och växlade från ängeln till kistan
innan hon kollade sig försiktigt omkring
tills hon mötte sin fars blick
som kollade frågande på henne
Han böjde sig ner till hennes nivå
och kände tydligt igen tecken på nyfikenhet
Så flickan med sin teddybjörn i handen
kollar ännu en gång på kistan och ängeln
innan hon viskade:
"Pappa, kommer gammelfarfar bli en ängel?"
Frågan lät oskyldig och uppriktig
och han log till svar och nickade.
"Självklart."
Flickan kollade på kistan och ängeln
som om hon var förvirrad
Till slut var hon trött på ovetande
och viskade frågande till sin far:
"Men hur får han plats med vingarna
i kistan?"