Allt, allt, kunde Hon behärska. Allt, men inte vattnet.


Därför var vattnet en gråzon. Det fascinerade henne, men skrämde henne så till den grad att hon inte tordes röra vid det. Fascinerade henne; dess virvlande lätthet och gigantiska oändlighet, kraften ur en tyngd som bryts ner i partiklar och försvinner så fort en droppe separeras från resten.
En
lätt
droppe.
Nästan osynlig; och också obetydlig, nedbrytbar och så lätt uttorkad eller bortsopad; men bedragande, lurig och slug i sin återförening med den stora massan.
Därför var forsen nedanför det klättrande berget en fristad för henne, men också en lockande, gapande mun; därför gav den henne ett sådant bejakande och bekräftande lugn när hon balanserade längs de yttersta stenarna som omgav just kanten kring de ilande strömmarna; därför kunde hon finnas i skvalpet hos stenarna som stod i vägen för hastande flodvatten, därför kunde hon låta blicken vila där och njuta av svalkan från det orörda krafterna hos det grunda vattnet. Men därför höll hon sig också på behagande avstånd – tog en omväg om floden måste korsas, hoppa, trippa, balansera över de dyblöta stenarna gjorde hon inte. Hon stirrade sig inte blind i djupet som dolde en fortsättning på den jordbeklädda mark som stupade ned i ytan, och funderade inte någon längre stund på varför världen plötsligt blev en annan, trots sin spegellika identitet, så fort det beträdde det virvlande vattnets underjord. Hon utmanade inte de vilande rösterna som ville nå henne från Den Andra Sidan. Det var så vulgärt på något sätt, absurt hur de rösterna lockade henne! Vattnet hör ju till någon annan kraft, inte den vi har känt till och vet om. Besteg hon någonsin dess rike fanns inte tid och inte rum.


I det hon inte tordes behärska rådde andra lagar.