Jag svävar i ett rosa klot som svävar i universum, det är kallt och inte något tecken på liv så långt alla sinnen räcker. Det är bara jag och jag är lycklig. Bara jag och jag är fri, aldrig skall jag plågas mer, jag har lämnat jorden och är på väg mot nya mål, bland det människorna kallade kärlek, etik och moral. Trotts att det ej finns någon luft känns mina lungor helt fyllda. Trotts att det ej finns någon annan själ känner jag kärlek, ty jag vet att det är det som nu väntar mig av alla dessa år av smärta. Det kan inte finnas annat kvar än den rena kärleken.
© Ida Freyhall