Vi blev tillfrågade av Kommunen om att vara förband inför det Stora Idrottsevenemanget. Det var jag och de två småtjejerna. Bara 5 minuters program. Min oro för att vi skulle få bristande publikkontakt i den Enorma Sporthallen visade sig obefogad. Det fanns nämligen en liten klassisk tittskåpsscen infälld i den jättestora röda väggen; kvadratisk, mattsvart panel, matchande publikplatser på lagom höjd, lite no-spel över det hela. Vi hade passande röda och svarta kostymer och instrument.

Allting funkade bra och som tack för hjälpen blev vi bjudna på middag hos grannen på samma våningsplan som vår etta. Hallberg. De hade ett vardagsrum stort som en balsal. Bakom fanns ännu större rum. Lägenheten visade sig vara en ingång till en lyxvilla i flera plan som i sin tur övergick i en välkänd torpidyll med lummig välansad trädgård. Vi blev bjudna på middag och gräddbullar, fast min och en till blev kvar i en låda i korridoren tillsammans med lite annat skräp.

I det största rummet fanns ett cirkelrunt gräddvitt bubbelbadkar, cirka sju meter i diameter. På norrsidan två gigantiska panoramafönster. Jag låg i badkaret, på fönstersidan, plaskade, flöt, njöt. I mitten fanns en mjuk och stark malström. I det vänstra panoramafönstret hängde en del järnskrot, en jättelik rostig krok, och en emaljskylt med påskriften Nätfiske Förbjudet. I det högra fönstret satt ett snufflo böjd över gitarren och vänd ut mot staden, spelade ett punksolo. Hans far stod bakom ryggen och skrattade: "Han tror att han är nåt!".  Jag låg och tänkte på hur lätt det skulle vara att ge efter för den ljumma malströmmen och låta mig dras ner genom hålet. Bara förnuftet hindrade mig.

Visiten hos Hallbergs drog ut på tiden. Det bekymrade mig eftersom jag insåg att vi skulle missa kvällens spelning med tjejbandet. Det fanns helt enkelt inte en chans att hinna hem och hämta instrument och förstärkare.

Kanske passerade jag ändå något slags hål för plötsligt befann jag mig i ett mindre sällskap utanför Gamla Teatern. Det vilade en förbannelse över mig. Allting jag tog i blev fel, som senast när vi spelade Sänka Skepp. När jag släppte ner min sovsäck på marken rullade den följaktligen över Ågatan och in under en gymnastikbänk där den först förvandlades till en mops och sedan upplöstes i intet.

Vaknade i min säng med det vanliga gänget tyska läkare runtomkring, ronden nu utökad med en överläkare specialiserad på sexualneuroser, som föreskrev hård somatisk behandling.